Men jag gick in på Friends en gång och blev förvånad. Stället var väldigt fräscht och de hade alkoholtillstånd. Inte nog med det, de serverade alldeles utmärkta pizzor, ja, mer än utmärkta. Friends kändes mer som en riktig restaurang än ett slabbigt pizzahak.
Men det som gjorde störst intryck var bemötandet. De två välklädda herrarna bakom disken var oerhört trevliga och välkomnande. Det kändes proffsigt, det kändes som att de brydde sig om gästerna, och det är man inte bortskämd med i det här landet. Fast så var också de två herrarna av utländskt ursprung. Jag återvände till Friends flera gånger efter det. (Kollade just nu på Hitta.se för att se om stället finns kvar. Ser att det på det stället nu ligger något som heter Friendsome Pizzeria. Konstigt namn. Om det är samma ägare låter jag vara osagt.)
Förra veckan tänkte jag äta lunch på den thailändska restaurangen vid Burger King på Triangeln; jag har aldrig fattat vad stället heter. På vägen dit gick jag längs Västra Kanalgatan; en trång, mörk bakgata jag på sin höjd genar genom. Den här dagen strosade jag dock fridfullt och konstaterade att det faktiskt ligger inte mindre än tre matställen där - vägg i vägg. Att kalla två av dem restauranger är kanske att ta i.
Där finns Korvhuset, som säljer massor av exotiska korvar. Där ligger ett crèperie, eller vad de nu vill kalla det. Känns rätt snävt, men de har en fräsig staty i naturlig storlek av en gubbe sittande i trappen. Och så ligger där City Pizzeria. Inget inspirerat namn.
En gatupratare annonserade att pizzerian har ny ägare, och en rad lappar uppsatta i fönstret förmedlade att alla pizzor inklusive dryck kostar 50 spänn för att fira ägarbytet. Jag tänkte att vaffan, det var inte i jons jag åt pizza, så jag struntade i thailändaren och gick in. Eftersom det här ju var en BAK-gata bör man ju prioritera dess pizzabagare.
...Och när jag klev in kom jag att tänka på Friends i Landskrona. Inte på grund av inredningen, Friends var betydligt flottare. Däremot var bemötandet inne på City Pizzeria alldeles utmärkt. Det är alltid trevligt att genast hälsas välkommen av en glad ung man. Glad ung kvinna går förstås lika bra.
Jag beställde en gorgonzolapizza, som i vanliga fall kostar 67 kronor, och slog mig ner, åt pizzasallad och läste Sydsvenskan. Killen i kassan serverade några andra gäster och rörde ihop deras beställningar. Två män i 60-årsåldern kom in och tyckte på bredaste skånska att de kunde ta något dyrare än vanligt nu när allt var billigare.
Ibland får man vad man betalar för. Det var inget fel på smaken på pizzan och den var så stor att nästan en decimeter stack ut utanför tallriken hela vägen runt om. Men den var alldeles, alldeles för tunn. Efter ett tag var biten mitt i som ett genomblött nambröd med gorgonzolasås.
Jag har aldrig fattat grejen med de där lyxpizzorna vissa italienska restauranger serverar. 100, 120, 150 spänn för en pizza. Visst, de är bättre än standardpizzeriornas standardpizzor, men det är trots allt bara en pizza. Och egentligen behöver en standardpizza inte vara sämre även om stället inte har stenugn och nyklubbad parmaskinka. Lyxpizzorna är dessutom alltid mindre än vanliga pizzor. Det är som på La Pizza i Cannes, där man bara får en halv pizza. Märkligt. Fast franska pizzor är oftast väldigt goda, och de snålar inte med osten, om vi säger som så.
Jag åt upp och fortsatte att läsa tidningen. Då kom det in en kvinna med två små barn, en pojke och en flicka. "Pappa, pappa!" skrek barnen till en av männen bakom disken. "Sch," sa mannen, "stör inte gästerna!"
Pojken hade en leksaksrevolver i handen. Det ser man sällan i dagens samhälle.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar