Lyxa till det på Malmöfestivalen

Bortsett från det allra första året - och kanske det andra - tyckte jag att Landskronakarnevalen var ett helvete; ett trångt, rykande inferno jag tvingades tränga mig igenom för att ta mig någonstans. Och när karnevalen var över, var det dags för Malmö Filmdagar, och hade man otur låg dessa under Malmöfestivalen - ett ännu större inferno.
Idag inleddes 2010 års Malmöfestival, och bortsett från att man förlagt en stor del av festivalen till Posthusplatsen, är det sig likt. En massa stånd där det grillas spett och korv. Och langos. Allt till groteska överpriser. Allvarligt talat, pågar och töser, men femtio spänn för en sketen langos?
I år har det dock dykt upp två nykomlingar som satsar tvärtom; två relativa nykomlingar även bland Malmös krogar.
På Gustav Adolfs Torg har Limhamnskrogen Kalk Brasserie & Grill smällt upp ett tält i vilket de placerat några runda ståbord med vita linnedukar. Elegantare än normen - och så är även det de serverar: lyxiga efterrätter. 
Kökschefen Henrik Bengtsson, närmast från Casino Cosmopol, berättar att de kände att de inte kan konkurrera med alla små stånd som säljer grillspett, i synnerhet inte med Kalks kvalitetkrav. Därför det originella greppet med efterrätter. Tre stycken finns det att välja på och i egenskap av grävande reporter åt jag mig igenom samtliga.
Först har vi Kalks swiss (45:-) som är en variant på traditionell marängswiss, med vaniljmousse på en botten av säsongens bär.
Därefter en krämig lakritsmousse gjord på fin vit choklad och smaksatt med sötlakrits, tjusigt prydd med frystorkade hallon, vilket innebär en mer koncentrerad hallonsmak (55:-).
Slutligen det som blev min favorit; äppelkaka på en crunchig smulpajsdeg med kolasmak (45:-). Äppelkakan innehåller äppelmust, och resultatet är en överraskande frisk smak värd att skriva hem om. I synnerhet som efterätterna sköljs ner med en mugg Zoégas.
Återstår bara att se hur väl detta faller ut på festivalen - 45 respektive 55 spänn kan ju låta dyrt för en liten skål efterrätt. Till saken hör att de här verken är väldigt mäktiga.

Den här bilden snodde jag helt blatant från Kalks hemsida.

Ungefär mitt på Gustav häckar tydligen en restaurangskola på en scen. Framför denna kom det fram en ung man i kockkläder och bjöd på rödbetsfalafel på en bädd av hackade äpplen. Förvisso en minimal portion, men gott och ett trevligt initiativ. På scenen intervjuade Jesper Aspegren en dam som tillverkar praliner.
Så till den andra, relativt nyetablerade krogen i Malmö: The Green Lion Inn. Deras tjusiga lokal ligger på en hörna på Skeppsbron, och de har byggt upp ett väldigt, väldigt gott rykte. Dels beroende på att stället är stort och flott, men framför allt beroende på det fullkomligt enorma ölsortimentet, varav många sorter är specialimporterade.

Den här bilden snodde jag utan att skämmas från bloggen Öltankar. 

På andra sidan av Gustav, från Kalk sett, hittar vi Green Lions rejält tilltagna festivalservering och köksmästaren Erik Andersson. En riktigt tradig detalj med Landskronakarnevalen, åtminstone när jag bodde där, var att man lät ett ölmärke ha monopol på serveringarna, oftast ett märke ingen dricker i vanliga fall - som Three Hearts. I Malmö är det tvärtom, i synnerhet hos det gröna lejonet - de har nämligen släpat dit hela tio olika fatöl samt ett antal flasköl. Jag brukar sällan dricka Åbro, men jag måste tillstå att Åbros färsköl smakade alldeles utmärkt denna heta fredag.
Det gjorde även ställets hamburgare; här pratar vi en stadig burgare för en redig karl, serverad med nypotatis som vore den beställd av Mäktige Månsson. 95 pengar kostar den, och då ingår förstås fläskigt mycket grönsaker och vad hittar jag där bakom potatisen, om inte pickles - det var inte i jons! Återigen måste jag jämföra priset med det övriga festivalutbudet. 95 kronor låter ju dyrt för en burgare på ett torg, men detta är alltså en ordentlig middag - och man kan sitta ner vid en bord. Hur kul är det att pröjsa 50 spänn för langos man stoppar i sig medan man tränger sig fram bland folket?
...Undrar var man kan hitta festivalens mest bisarra mat. Vad jag vet har dyra inälvsrestaurangen Bastard inget stånd... Kalvbräss på en pinne, någon?

Två automater (och snittar)

Idag var jag på en presslunch på Rica Hotel vid Stortorget i Malmö (Det handlade om Skåne i humanitetens tjänst och om ett monument som kronprinsessan Victoria; fru Westling, ska avtäcka i Helsingborg i augusti, och detta kommer att avhandlas annorstädes). Det serverades laxsnittar, melon i parmaskinka, morots- och gurkstavar, andra oidentifierbara snittar, samt kaffe och kakor. Synd att det bara dök upp två journalister, medan arrangörerna var fem. Så mycket mat, så lite folk. Men gott var det.
Jag har aldrig tidigare varit inne på Rica Hotel, så efter evenemanget gick jag på en kortare upptäcktsfärd. Jag besökte den rymliga toaletten och konstaterade att alla offentliga toaletter borde ha frottehanddukar. Vilket förstås aldrig hade funkat. En blomsterhandlare på Gustav Adolfs torg berättade för ett tag sedan att alkisar och hemlösa brukar sno papperskorgarna på de offentliga toaletterna där!
I Ricas korridor hittade jag en kaffeautomat som av allt att döma var gratis. Det stod en massa porslinsmuggar intill. Ett trevligt initiativ, tyckte jag, och var tvungen att testa. Gevalia Ekologiskt, stod det på en skylt, men det fanns hur många varianter som helst, inklusive latte, te och varm chokladmjölk.
Jag valde "Liten kaffe" och maskinen gick igång. Den malde bönor och brummade och hade sig, den tog ovanligt lång tid på sig, säkert en minut. Men jag fick allt en skvätt kaffe - och det var alldeles utmärkt. Faktum är att det var betydligt bättre än kaffet på de flesta andra ställen i Malmö. Ambrosia vid Triangeln brukar ha godast kaffe och trevligast miljö, samt härlig brist på ungdomar.
Det här automatkaffet var oändligt mycket godare än automatkaffet på Max, som är gratis även det, om man köper något att äta.
Apropå Max, har även de skaffat sig nya automater. Nu kan man göra sin beställning via automater på väg till kassan för att det ska gå snabbare. Detta var jag förstås tvungen att testa.
Via en touchskärm gick jag igenom menyn och klickade på foton av de olika alternativen. Eftersom jag bara skulle testa, valde jag en tolvkronorsburgare. Därefter stoppade jag mitt VISA-kort i en springa och slog min kod. Efter att detta godkänts, fick jag ett kvitto och högst upp på detta ett fyrsiffrigt nummer.
Ett par minuter senare ropade en kille i kassan upp mitt nummer och jag gick fram och hämtade min beställning.
Hamburgaren var rätt skabbig och gav intryck av att vara kokt, men själva beställningssystemet var hyfsat smidigt, måste jag tillstå.
Tänk om man kunde införa sådana automater även på pubar och barer. Man knappar in det man vill dricka på en skärm, betalar, och så ställer bartendern fram en pilsner.
Efter besöket på Rica Hotel vandrade jag bort till Quality Hotel för att kolla in KISS-utställningen där, men det visade sig att de ville ha 50 spänn i inträde. Självklart ville jag inte betala - i synnerhet som jag inte hade en aning om hur stor utställningen är, den är kanske skitliten. Jag sa att jag var press och ville skriva om utställningen, för det ville jag, men tjejen i receptionen ville fortfarande ha betalt. Så jag gick ut igen.
En stund senare träffade jag minsann Jimmy Wallin och Daniel Ahlgren.

Burgarbrackor

(Repris från TOPPRAFFEL!) I dagens svenska samhälle får ju som bekant ingenting vara ovanligt. Om någon är transexuell lesbisk kylskåpsfetischist måste man hävda att det är fullt normalt, annars diskriminerar man personen i fråga.
Och idag ska ju mat vara så konstigt eller exotiskt som möjligt. Ekologisk veganvariant av något till dubbla priset även om det kanske smakar skit. Och det är ju enklare att hitta sushi på stan än pannbiff med lök.
Därför tänkte jag vara riktigt härligt svennig och manlig i dagens episod av TOPPGAFFEL!: jag tittar närmare på hamburgare i Malmö.
Jag har tidigare kommenterat hur bisarrt dyrt det blivit med hamburgare. Jag åt ju en enorm brunch på Casino Cosmopol för hundra spänn, vilket inte är så mycket dyrare än vad hamburgersjappens olika "meal" kostar. ("Meal"? Varför heter det så? Måltid heter det på svenska!)

Låt oss börja med McDonald's. Där har de Skånska Dagbladet gratis. De har även förvånansvärt gott kaffe, vilket även är betydligt billigare än på stans olika kaffeställen. McDonald's meals är också billigare än hos konkurrenterna. Inte sådär jättemycket billigare, men ändå. Dock är det ju besynnerligt hur enormt olika hamburgare kan vara mellan olika kedjor. På McDonald's är de alltid ... slabbiga. Oftast viker sig en Big Mac runt tummen, eller de fingrar man håller med. En del av innehållet trillar alltid ut på brickan. Och oavsett vilken burgare man väljer, smakar de i princip likadant - och det är inte mycket. En vanlig enkel hamburgare eller en cheeseburgare (fast i protest säger jag ostburgare; vem fan har cheese på mackan?) kostar tio spänn, vilket kan låta billigt, men de ätes ju i tre tuggor och mättar inte det minsta. McDonald's har en tendens att locka till sig ungdomsgäng och drägg som bara sitter och hänger och förpestar miljön. I synnerhet kvällstid. Denna unga personalen är för feg för att slänga ut dem.

Största konkurrenten Burger King är dyrare. De har även större och godare burgare - vilka smakar distinkt annorlunda. Det går att känna igen en Whopper på smaken. Men jag har aldrig fattat deras reklam med "Have it your way". De har ju bara ett visst sortiment att välja på. Kockarna kommer ju inte fram och frågar hur jag vill ha burgaren stekt och vad jag vill ha i den. Burger King saknar även gratis dagstidning, vilket gör att man måste komma ihåg att plocka med sig en själv. Stort minus. En vanlig hamburgare kostar visst tio spänn även här, men jag tror aldrig jag köpt någon. Kaffet har jag heller inte testat. Joakim Lindengren gör ibland reklamserier för Burger King, vilket förstås är en fjäder i hatten.

Svenska konkurrenten Max är relativt nyöppnat i Malmö. Här har de Sydsvenskan gratis. Utmärkt. Tidigare hade de DN, vilket förstås var ännu bättre. Av de här tre kedjorna är Max klart dyrast. Deras burgare har en väldigt egen smak som enkelt går att skilja från de som serveras på McDonald's och Burger King. Matosen till och med luktar annorlunda när man går in på Max, vars ljusa lokaler gör att det känns som ett bårhus. I lokalen finns en kaffeautomat. De bjuder kunder på gratis kaffe. Deras kaffe är dock tunt och muggarna små. Dessutom ger ett tryck bara en knapp halv mugg. Tryck två gånger! Vill man bara köpa en kopp kaffe begär de tio spänn. Protestera! Detta borde innebära Malmös dyraste kaffe. Tio spänn för en skvätt? Deras pommes frites är också märkligt slånkna och ibland kalla. Deras små Juniorburgare säljer de för femton spänn styck. Lite mer mat i dem än McDonald's tiokronorvarianter, men det är inte så billigt som det kan låta - och den långa väntetiden på maten (väldigt lång för att handla om "snabb"-mat) kan avskräcka. Joakim Lindengren driver med Max i sina reklamserier för Burger King - och han har döpt om Max till Fritz. En lustig grej med Max är att de har städerskor som går omkring och torkar bord och svabbar golv precis hela tiden. Visst, på McDonald's är de alldeles för slarviga med detta (och på McDonald's har gästerna även fått för sig att man inte ska städa undan sitt skräp själva), men p Max kan man nästan känna sig ovälkommen när de torkar bordsytan intill en eller sopar golvet under stolen.
Vilka som serverar godast burgare; Burger King eller Max, är nog hugget som stucket. Bådas är godare än McDonald's. Men ingen av dem kommer att gå segrande ur detta vetenskapliga test.

Sibylla på Möllan och Stortorget höll jag på att glömma. Av tradition serverar Sibylla och andra gatukök alltid bättre mat än de rena hamburgerkedjorna. Deras burgare är större och godare - fast ofta för dyra. Åtminstone på Stortorget kostar en 90-gramsburgare 35 spänn. En 200-gramsburgare kostar 59 pix, och då är det bara deras "basic"-version. Vill man ha dressing, bacon, ost och annat kostar de upp till 79 kronor styck. 79 spänn för en hamburgare! Där serveras även "Stortorgets specialmeal" som kostar, håll i er, 89 kronor. En 200-gramshamburgare, pommes och en halvlitersflaska Cola. Nu har jag dock inte ätit på Sibylla på ett par år, så jag hoppar dem den här gången.
"Men Stippes, då?!" skriker de brunstiga malmöiterna bland mina läsare. Stippes är ett klassiskt ställe i Malmö. De få gånger jag hamnar där, är det mitt i natten. Jag gillar deras hamburgare - eller flottburgare. Stora grejor som serveras på tallrik med kniv och gaffel - om man beställer med pommes. De kör varianter som burgare med bearnaisesås eller vitlökssås. Ett av problemen med Stippes är att det är rätt dyrt. 90- och 150-gramsburgare kostar 30:- respektive 40:-, pommes en tia extra. Dricka till maten är vanliga läskflaskor från typ Three Hearts eller Apotekarnes, och dessa kostar per styck nästan lika mycket som en hel back på ICA. Eller bra nära. Vem vill betala sjutton spänn för en flaska Trocadero? Således kostar en burgare med pommes och läsk 67 spänn. Bättre och på sätt och vis billigare än på kedjorna och framför allt jämfört med Sibylla - men ändå. Ett annat av problemen med Stippes är den påträngande sunkigheten, som förstärks av att det på nätterna ofta hänger alkisar och hemlösa där. Stippes är förresten den enda hamburgerbar i Malmö jag besökt iförd smoking en förmiddag. Turen gick nämligen såhär en gång på 90-talet: Avslutningsfilmen i Cannes (smokingtvång) - därefter direkt till Petit Majestic där vi drack tills solen gick upp - till lägenheten för att hämta packningen - vidare till Nice flygplats - mellanlandning på Heathrow (där The Fugees undrade vilka vi var) - och därefter till Sturup och vidare till Stippes.
Den äckligaste hamburgare jag ätit i Malmö fick jag på Friends Grill på Amiralsgatan. Jag gissar att de inte rengjort stekbordet, för burgaren smakade allt annat än hamburgare. En unik burgare fick jag i en kiosk på Nobelvägen, tyvärr vet jag inte vad stället heter. Den glade herren i luckan bjuder på lösa falafelbollar medan man väntar. Jag har bara varit där en gång, och då hade han slut på ketchup. Han ersatte ketchupen med persilja! Sedan hade han slut på dressing. Vad tror ni han ersatte den med? Jo, med mer persilja! Det lustiga var att detta var riktigt gott.
Nu hoppar jag över några dussin korv- och kebabkiosker och kastar mig över vinnaren. Stans bästa hamburgare.
Segraren är väldigt otippad.
Det är nämligen BADRAN SUPER FALAFEL på Regementsgatan, ganska nära biblioteket.
BADRAN SUPER FALAFEL (som är särskrivet på skylten) chockar med sina priser. En 90-gramsburgare kostar tjugo spänn! Och för en 150-grammare begär de bara 25! Jag trodde först de skojade. Här får man även välja vad man vill ha i sin burgare. Förutom vanliga hamburgeringedienser kan man få lite kebabgrejor i. Självklart ber man att få ALLT. Det innebär förstås även fefferoni.
Eftersom de inte har någon inomhusservering och jag aldrig tagit mig tid att sitta ute på bänkarna när vädret visat sig från sin bästa sida, har jag aldrig köpt deras burgare med pommes och läsk (90-grammare med pommes och burkläsk: 35 kr, 150-grammare: 40 kr), men grejen är att för 25 spänn får man på BADRAN SUPER FALAFEL en burgare som är godare och mättar betydligt bättre än den största, dyraste lyxmealen på Max (som kostar runt 75 kronor).
Dessutom händer det ofta att man blir attackerad av duvor, måsar, änder och kanadagäss på BADRAN SUPER FALAFEL. Bara en sådan sak!

Vad alla omnämnda ställen faller på, är att det bara serveras läsk till maten. Allvarligt talat: det är jävligt äckligt att dricka läsk till mat. På McDonald's i Frankrike kan man (eller åtminstone kunde, jag har inte kollat på ett par år) få en öl istället för läsk. Riktig öl; starköl - något annat har de förstås inte hört talas om. Men här kan vi ju inte ens få en folkis till burgaren. Men hur är det i korvaludan på Triangeln? Åtminstone förr hade de en skylt om "fatöl". Det kan ju knappast vara starköl, men folköl kanske?
(De hamburgare som serveras med kniv och gaffel på vanliga restauranger lämnar jag därhän i detta välgrillade reportage)