Lyxa till det på Malmöfestivalen

Bortsett från det allra första året - och kanske det andra - tyckte jag att Landskronakarnevalen var ett helvete; ett trångt, rykande inferno jag tvingades tränga mig igenom för att ta mig någonstans. Och när karnevalen var över, var det dags för Malmö Filmdagar, och hade man otur låg dessa under Malmöfestivalen - ett ännu större inferno.
Idag inleddes 2010 års Malmöfestival, och bortsett från att man förlagt en stor del av festivalen till Posthusplatsen, är det sig likt. En massa stånd där det grillas spett och korv. Och langos. Allt till groteska överpriser. Allvarligt talat, pågar och töser, men femtio spänn för en sketen langos?
I år har det dock dykt upp två nykomlingar som satsar tvärtom; två relativa nykomlingar även bland Malmös krogar.
På Gustav Adolfs Torg har Limhamnskrogen Kalk Brasserie & Grill smällt upp ett tält i vilket de placerat några runda ståbord med vita linnedukar. Elegantare än normen - och så är även det de serverar: lyxiga efterrätter. 
Kökschefen Henrik Bengtsson, närmast från Casino Cosmopol, berättar att de kände att de inte kan konkurrera med alla små stånd som säljer grillspett, i synnerhet inte med Kalks kvalitetkrav. Därför det originella greppet med efterrätter. Tre stycken finns det att välja på och i egenskap av grävande reporter åt jag mig igenom samtliga.
Först har vi Kalks swiss (45:-) som är en variant på traditionell marängswiss, med vaniljmousse på en botten av säsongens bär.
Därefter en krämig lakritsmousse gjord på fin vit choklad och smaksatt med sötlakrits, tjusigt prydd med frystorkade hallon, vilket innebär en mer koncentrerad hallonsmak (55:-).
Slutligen det som blev min favorit; äppelkaka på en crunchig smulpajsdeg med kolasmak (45:-). Äppelkakan innehåller äppelmust, och resultatet är en överraskande frisk smak värd att skriva hem om. I synnerhet som efterätterna sköljs ner med en mugg Zoégas.
Återstår bara att se hur väl detta faller ut på festivalen - 45 respektive 55 spänn kan ju låta dyrt för en liten skål efterrätt. Till saken hör att de här verken är väldigt mäktiga.

Den här bilden snodde jag helt blatant från Kalks hemsida.

Ungefär mitt på Gustav häckar tydligen en restaurangskola på en scen. Framför denna kom det fram en ung man i kockkläder och bjöd på rödbetsfalafel på en bädd av hackade äpplen. Förvisso en minimal portion, men gott och ett trevligt initiativ. På scenen intervjuade Jesper Aspegren en dam som tillverkar praliner.
Så till den andra, relativt nyetablerade krogen i Malmö: The Green Lion Inn. Deras tjusiga lokal ligger på en hörna på Skeppsbron, och de har byggt upp ett väldigt, väldigt gott rykte. Dels beroende på att stället är stort och flott, men framför allt beroende på det fullkomligt enorma ölsortimentet, varav många sorter är specialimporterade.

Den här bilden snodde jag utan att skämmas från bloggen Öltankar. 

På andra sidan av Gustav, från Kalk sett, hittar vi Green Lions rejält tilltagna festivalservering och köksmästaren Erik Andersson. En riktigt tradig detalj med Landskronakarnevalen, åtminstone när jag bodde där, var att man lät ett ölmärke ha monopol på serveringarna, oftast ett märke ingen dricker i vanliga fall - som Three Hearts. I Malmö är det tvärtom, i synnerhet hos det gröna lejonet - de har nämligen släpat dit hela tio olika fatöl samt ett antal flasköl. Jag brukar sällan dricka Åbro, men jag måste tillstå att Åbros färsköl smakade alldeles utmärkt denna heta fredag.
Det gjorde även ställets hamburgare; här pratar vi en stadig burgare för en redig karl, serverad med nypotatis som vore den beställd av Mäktige Månsson. 95 pengar kostar den, och då ingår förstås fläskigt mycket grönsaker och vad hittar jag där bakom potatisen, om inte pickles - det var inte i jons! Återigen måste jag jämföra priset med det övriga festivalutbudet. 95 kronor låter ju dyrt för en burgare på ett torg, men detta är alltså en ordentlig middag - och man kan sitta ner vid en bord. Hur kul är det att pröjsa 50 spänn för langos man stoppar i sig medan man tränger sig fram bland folket?
...Undrar var man kan hitta festivalens mest bisarra mat. Vad jag vet har dyra inälvsrestaurangen Bastard inget stånd... Kalvbräss på en pinne, någon?

Två automater (och snittar)

Idag var jag på en presslunch på Rica Hotel vid Stortorget i Malmö (Det handlade om Skåne i humanitetens tjänst och om ett monument som kronprinsessan Victoria; fru Westling, ska avtäcka i Helsingborg i augusti, och detta kommer att avhandlas annorstädes). Det serverades laxsnittar, melon i parmaskinka, morots- och gurkstavar, andra oidentifierbara snittar, samt kaffe och kakor. Synd att det bara dök upp två journalister, medan arrangörerna var fem. Så mycket mat, så lite folk. Men gott var det.
Jag har aldrig tidigare varit inne på Rica Hotel, så efter evenemanget gick jag på en kortare upptäcktsfärd. Jag besökte den rymliga toaletten och konstaterade att alla offentliga toaletter borde ha frottehanddukar. Vilket förstås aldrig hade funkat. En blomsterhandlare på Gustav Adolfs torg berättade för ett tag sedan att alkisar och hemlösa brukar sno papperskorgarna på de offentliga toaletterna där!
I Ricas korridor hittade jag en kaffeautomat som av allt att döma var gratis. Det stod en massa porslinsmuggar intill. Ett trevligt initiativ, tyckte jag, och var tvungen att testa. Gevalia Ekologiskt, stod det på en skylt, men det fanns hur många varianter som helst, inklusive latte, te och varm chokladmjölk.
Jag valde "Liten kaffe" och maskinen gick igång. Den malde bönor och brummade och hade sig, den tog ovanligt lång tid på sig, säkert en minut. Men jag fick allt en skvätt kaffe - och det var alldeles utmärkt. Faktum är att det var betydligt bättre än kaffet på de flesta andra ställen i Malmö. Ambrosia vid Triangeln brukar ha godast kaffe och trevligast miljö, samt härlig brist på ungdomar.
Det här automatkaffet var oändligt mycket godare än automatkaffet på Max, som är gratis även det, om man köper något att äta.
Apropå Max, har även de skaffat sig nya automater. Nu kan man göra sin beställning via automater på väg till kassan för att det ska gå snabbare. Detta var jag förstås tvungen att testa.
Via en touchskärm gick jag igenom menyn och klickade på foton av de olika alternativen. Eftersom jag bara skulle testa, valde jag en tolvkronorsburgare. Därefter stoppade jag mitt VISA-kort i en springa och slog min kod. Efter att detta godkänts, fick jag ett kvitto och högst upp på detta ett fyrsiffrigt nummer.
Ett par minuter senare ropade en kille i kassan upp mitt nummer och jag gick fram och hämtade min beställning.
Hamburgaren var rätt skabbig och gav intryck av att vara kokt, men själva beställningssystemet var hyfsat smidigt, måste jag tillstå.
Tänk om man kunde införa sådana automater även på pubar och barer. Man knappar in det man vill dricka på en skärm, betalar, och så ställer bartendern fram en pilsner.
Efter besöket på Rica Hotel vandrade jag bort till Quality Hotel för att kolla in KISS-utställningen där, men det visade sig att de ville ha 50 spänn i inträde. Självklart ville jag inte betala - i synnerhet som jag inte hade en aning om hur stor utställningen är, den är kanske skitliten. Jag sa att jag var press och ville skriva om utställningen, för det ville jag, men tjejen i receptionen ville fortfarande ha betalt. Så jag gick ut igen.
En stund senare träffade jag minsann Jimmy Wallin och Daniel Ahlgren.

En kylling hos Jensen

Det finns en del populära restauranger det sällan eller aldrig skrivs om. Som till exempel Jensen's Bøfhus.
Jensen's Bøfhus har blivit något av restaurangernas IKEA eller Kapp-Ahl, restaurangkedja som det är. Dock är det alltid kö in till restaurangen i Malmö; det är inte bara att släntra in och slå sig ner var man vill, här får man lydigt vänta på att personalen visar en till rätta.
Det här är en dansk kedja - konstigt vore annars med det namnet. Eller, tja, det skulle ju kunna vara en amerikansk kedja där skaparna försökt hitta på ett typiskt svenskt namn. 1984 öppnade Palle Skov Jensen sin första restaurang i Århus i Danmark. Nu finns det 33 restauranger, åtta av dem i Sverige och en i Lübeck, Tyskland.
Jensen's Bøfhus är ett alldeles utmärkt ställe att äta lunch på. Ja, det är mer än utmärkt. Som ni vet har jag tidigare här i TOPPGAFFEL! klagat på hur orimligt dyrt det blivit med snabbmat. Hos Jensen kan man fram till 16.00 få riktig, ordentlig mat till priser som motsvarar hamburgerkedjornas menyer.

Igår satt vi några stycken där efter att ha sett THE A-TEAM. Vi satsade allihop på kycklingen. Jensen's kycklingbiff kostar 49:- för 150 gram, eller 59:- för 200 gram, vilket vi valde. Då får man två trevliga bitar kycklingbröst, råstekt potatis och Jensen's Favoritsås. Fast det enda gröna som ingår, är en diskret kvist persilja. Sallad får man beställa in vid sidan av.
I vilket fall är kycklingen alldeles utmärkt - i synnerhet till detta pris.
Förra gången jag var där, valde jag Jensen's Lunch Round Steak för 69:-, och dessa 180 gram nötytterlår är att rekommendera framför kyllingen. Råstekt potatis och Favoritsås även här.
Vad innehåller egentligen denna Favoritsås?
Hur ska jag veta det? Men det smakar som något slags vinsås.
Då och då kommer servitrisen fram och kontrollerar att man ärt nöjd, igår kontrollerades det med extra gäll röst.
Lokalen restaurangen i Malmö är inhyst i har ganska taskig akustik, vilket medför att ljudvolymen kan bli ganska hög. I går blev det än värre, då nyblivna studenter hela tiden envisades med att gå förbi de vidöppna dörrarna och skrika och blåsa i visselpipor.
Restaurangen i Malmö har även en uteservering på gågatan.
Äter man lunch på Jensen's Bøfhus får man ett stämpelkort. Vid sjätte besöket får man en "gratis värdebiff". Ska bli spännande att se vad det är. "Fröken, kan jag få en värdebiff till kyllingen?". Och om värdebiffen inte är god, är den då värdelös?

Thai Kwondo vid Triangeln

Jag har ätit där mer än tjugo gånger, men aldrig uppfattat vad stället heter. Jag har läst på skylten, men aldrig kommit ihåg vad det står på den.
Idag tog jag en lång promenad i det gassande solskenet, och när jag passerade den här restaurangen, passade jag på att klottra ner dess namn på en gammal biobiljett jag hade i bakfickan.
Tamnack Thai.
Sådär.
Nu har jag förevigat det här på bloggen. Jag kommer säkert att glömma bort namnet igen och tappa bort lappen, men nu går det bra att titta in här för att friska upp minnet.
Det handlar om den thailändska restaurangen vid Triangeln, om hörnet där Burger King ligger.
Tamnack Thai stänger tidigt på kvällarna, redan vid nio eller så, och stället får väl främst anses vara en lunchrestaurang. Där är alltid hyfsat gott om folk - något som bland annat beror på de minst sagt humana priserna. Alla rätter kostar 45 spänn. Nu finns det förstås bara åtta rätter, men ändå. Och som snabbmatställe utklassar detta thailändska hak de närliggande Burger King och McDonald's, både vad gäller pris, smak och hastighet.
Rätterna är väl inga större sensationer, de är ganska likartade, men klart prisvärda. Rätt nummer åtta är markerad som "starkast". Jag gillar kryddstark mat, men det får ju inte vara hur jävla starkt som helst. Det måste ju fortfarande smaka något - det är fullkomligt idiotiskt att äta mat som bara är stark. Så jag frågade tjejen i kassan hur stark rätten är.
Nu hör det till saken att jag inte har den blekaste aning om hur mycket svenska thailländskorna som jobbar där kan. Jag har bara hört dem säga tre meningar på svenska: "Äta här?", "Dricka till?" och "45, tack!".
På min fråga om hur stark rätten var, blev svaret "Starkast!". Ja, men hur starkt är det? Är det så att man storsvettas och brinner upp? På detta blev svaret "Starkast!". Men jag beställde rätten, och den var inte jättestark. Den var kryddstark och god. Ris och något slags kycklinggryta.
En nackdel med Tamnack Thai är väl att interiören är lite halvtradig sådär. En annan är att det inte serveras alkohol. Jag vill ju gärna ha öl och vin till maten, och aldrig läsk. Därför dricker jag bara vatten när jag äter hos thailändskorna. Och då hamnar notan alltid på "45, tack!".
En tredje nackdel är att jag inte kan påstå att jag blir speciellt mätt på deras portioner. Det är möjligt att det funkar som en lunch, men inte kvällstid. Jag skulle inte ha några problem att sätta i mig två, eller kanske till och med tre portioner. Tydligen kan man beställa nudlar till, då ska det bli matigare.
Men i övrigt är det alltså gott. Ett tag åt jag där så ofta, att jag tröttnade - men efter en månad eller så, var jag fit for fight igen.
Dessutom är det förstås ett klart plus att man får sin beställning omedelbart vid kassan. De har allt färdigt och slevar upp på en gång.

Riktigt så här ser det inte ut på Tamnack Thai. Men nästan.

Bild från Wikimedia Commons.

Buffé Battle: St Gertrud versus Hipp

"Gratis är godast!" sa den snåle och snöt sig i värdinnans kjol.
Åtminstone två ställen i Malmö lockar med gratis buffé när de håller after work på fredagar. Gratis om man köper något att dricka, alltså.

Hipp, det är ju den där krogen som man försökte spränga i luften för ett gäng veckor sedan. Nu har man hunnit spika ihop stället igen och öppnat restaurangen - men jag hörde att de bytt ut sina chicken wings mot sprängd anka. Häpp!
Okej, jag har inte varit där sedan de öppnade på nytt, men dessförinnan var jag där en rad fredagar, tills den gången en herre som kanske var delägare, vad vet jag, kom fram när jag stod och tog mat och sa att maten bara var för de som beställer dricka i baren. Jävla oförskämt - det var packat med folk och jag hade först beställt en öl (nu minns jag inte deras after work-priser, men man får 33 cl-flaskor, så det är inte så billigt ändå), men eftersom jag inte kunde sitta någonstans eller ställa ifrån mig flaskan, drack jag upp den innan jag hämtade mat.
Ett par gånger jag varit på Hipp när det varit för kallt att sitta ute, har det varit alldeles för mycket folk, kopiöst mycket folk, jobbigt trångt, alldeles för mycket felklippta ungdomar i 25-30-årsåldern, och förbannat hög musik. Ofta dansmusik och techno. Att sitta vid ett bord och konversera som vuxna människor är uteslutet. Men ibland är det lugnare.
Okej, den där buffén, då? Jo, då. Den är väl okej. Inte alltför mycket att välja på, mest grejor åt Mexikohållet med tacochips, bönsallader, kycklingvingar och liknande. Brödet är fruktansvärt salt. Självklart för att man ska köpa mer att dricka, men det är jävligt salt. Irriterande salt.
Maten serveras på alldeles för små tallrikar, vilket de nog försöker motivera med att annars hade folk tagit för mycket mat. Men det är ju jönsigt att ställa fram små asietter. Det innebär bara att man måste ränna fler gånger och fylla på.

På St Gertrud är det bättre. Där har de inga after work-
priser på ölen, men om man köper en öl (vanlig stor stark 52 spänn) blir det ju en billig middag, betydligt bättre och godare - och billigare - än på McDonald's och de andra snabbmatställena.
Buffébordet är bra tilltaget, även till bordsytan, med flera olika sorters sallader och grönsaksröror, potatissallad, kyckling, korv, köttbullar och en del annat. Storleken på tallrikarna varierar, men de är större än fjollfaten på Hipp.
Är det bra väder, är det förstås packat med folk ute på den rejäla gården. Och det är ofta packat därinne också. Musiken är mer robust; i fredags var det mycket 70-talshårdrock, veckan innan mycket Sparks. Det brukar inte vara några problem att föra konversationer på St Gertrud, man slipper vråla varandra i öronen. Dessutom brukar det berättas usla vitsar med tysk brytning när de har något slags utlottning varje vecka. Man kan visst vinna en lyxnatt på Radisson tvärsöver gatan.
...Så hur ska vi sammanfatta detta? Tja, att om man nu vill vara ung, hipp malmöbo, får man väl gå till Hipp. Vi andra fortsätter bort till St Gertrud, ett ställe vars namn är så tradigt att det nästan blir ännu hippare.

Foton från Wikimedia Commons

En kaffe på Folk Å Rock

Så fort solen visar sig, bänkar sig svenska folket på uteserveringar. Det spelar ingen roll hur kallt det är. Det ser ju rätt fånigt ut när folk sitter och huttrar under värmesvamparna. Ännu fånigare blir det när de äter middag utomhus iförda tjocka ytterkläder. Vad är det för nöje med detta?
    Idag genade jag över Lilla Torg med avsikt att besöka Lilla Torgs Seriemagasin. Men jag hann inte dit innan jag hörde en mörk röst ropa på mig. Vid ett bord på Folk Å Rocks uteservering satt två kollegor. Ingen av dem har mörk röst, så de måste ha förställt rösten när de ropade. Vem av dem det nu var.
    Nu ska jag inte ljuga här och påstå att jag drack en kopp kaffe, vilket rubriken låter påskina. Jag hade nämligen precis druckit kaffe. Men jag slog mig ner och snackade skit och drack ett glas citronvatten efter att en väldigt urringad och storbystad kvinna passerat vårt bord. Lyxhotelltestaren i sällskapet berättade att han på grund av vulkanutbrottet hade tvingats att testa en lyxfärja för att kunna komma hem igen. Den jäveln, tänkte jag. Skickas iväg på reportageresa utomlands för att testa lyxhotell. Jag blir inte ens skickad till Arlöv. Eller får testa F1-hotellet i Malmö.
    Annars dricker vi kaffe på Folk Å Rock väldigt ofta. Till skillnad från ställen som Espresso House, är det väldigt gemytligt att sitta i fåtöljer i en skivaffär och fika. För en mugg vanligt, svart kaffe tar de tjugo spänn, och då ingår påtår. Vad de tar för andra kaffevarianter har jag ingen aning om. Jag dricker bara svart kaffe.
    Däremot har de goda mackor på Folk Å Rock. Och trevlig personal. För att inte tala om en oerhört trevlig uteservering, som med sina bord och stolar utställda på torget ger ett intryck av Italien eller Frankrike. Klart bästa stället i Malmö om man vill sitta i solen och titta på folkliv. Och just idag var det tillräckligt varmt för att, som jag, sitta där i bara skjorta och kavaj. I alla fall när solen stod på.
    Fast jag undrar hur de är funtade, de där som knallar omkring i shorts och T-shirt redan nu. 

 Ganska exakt den utsikt vi hade från platsen vi satt på idag.

En bakgata, en pizza, en revolver

Mitt emot polisstationen i Landskrona (där arresten för en massa år sedan byggdes om till dagis) ligger en restaurang som byter ägare för jämnan. Nu har jag inte varit där på två år, men då hette stället Friends och var ännu en pizzeria. Där har legat flera pizzerior, ingen har funkat och en stängdes av hälsovårdsmyndigheterna.
    Men jag gick in på Friends en gång och blev förvånad. Stället var väldigt fräscht och de hade alkoholtillstånd. Inte nog med det, de serverade alldeles utmärkta pizzor, ja, mer än utmärkta. Friends kändes mer som en riktig restaurang än ett slabbigt pizzahak.
    Men det som gjorde störst intryck var bemötandet. De två välklädda herrarna bakom disken var oerhört trevliga och välkomnande. Det kändes proffsigt, det kändes som att de brydde sig om gästerna, och det är man inte bortskämd med i det här landet. Fast så var också de två herrarna av utländskt ursprung. Jag återvände till Friends flera gånger efter det. (Kollade just nu på Hitta.se för att se om stället finns kvar. Ser att det på det stället nu ligger något som heter Friendsome Pizzeria. Konstigt namn. Om det är samma ägare låter jag vara osagt.)
    Förra veckan tänkte jag äta lunch på den thailändska restaurangen vid Burger King på Triangeln; jag har aldrig fattat vad stället heter. På vägen dit gick jag längs Västra Kanalgatan; en trång, mörk bakgata jag på sin höjd genar genom. Den här dagen strosade jag dock fridfullt och konstaterade att det faktiskt ligger inte mindre än tre matställen där - vägg i vägg. Att kalla två av dem restauranger är kanske att ta i.
    Där finns Korvhuset, som säljer massor av exotiska korvar. Där ligger ett crèperie, eller vad de nu vill kalla det. Känns rätt snävt, men de har en fräsig staty i naturlig storlek av en gubbe sittande i trappen. Och så ligger där City Pizzeria. Inget inspirerat namn.
    En gatupratare annonserade att pizzerian har ny ägare, och en rad lappar uppsatta i fönstret förmedlade att alla pizzor inklusive dryck kostar 50 spänn för att fira ägarbytet. Jag tänkte att vaffan, det var inte i jons jag åt pizza, så jag struntade i thailändaren och gick in. Eftersom det här ju var en BAK-gata bör man ju prioritera dess pizzabagare.
    ...Och när jag klev in kom jag att tänka på Friends i Landskrona. Inte på grund av inredningen, Friends var betydligt flottare. Däremot var bemötandet inne på City Pizzeria alldeles utmärkt. Det är alltid trevligt att genast hälsas välkommen av en glad ung man. Glad ung kvinna går förstås lika bra.
    Jag beställde en gorgonzolapizza, som i vanliga fall kostar 67 kronor, och slog mig ner, åt pizzasallad och läste Sydsvenskan. Killen i kassan serverade några andra gäster och rörde ihop deras beställningar. Två män i 60-årsåldern kom in och tyckte på bredaste skånska att de kunde ta något dyrare än vanligt nu när allt var billigare.
    Ibland får man vad man betalar för. Det var inget fel på smaken på pizzan och den var så stor att nästan en decimeter stack ut utanför tallriken hela vägen runt om. Men den var alldeles, alldeles för tunn. Efter ett tag var biten mitt i som ett genomblött nambröd med gorgonzolasås.
    Jag har aldrig fattat grejen med de där lyxpizzorna vissa italienska restauranger serverar. 100, 120, 150 spänn för en pizza. Visst, de är bättre än standardpizzeriornas standardpizzor, men det är trots allt bara en pizza. Och egentligen behöver en standardpizza inte vara sämre även om stället inte har stenugn och nyklubbad parmaskinka. Lyxpizzorna är dessutom alltid mindre än vanliga pizzor. Det är som på La Pizza i Cannes, där man bara får en halv pizza. Märkligt. Fast franska pizzor är oftast väldigt goda, och de snålar inte med osten, om vi säger som så.
    Jag åt upp och fortsatte att läsa tidningen. Då kom det in en kvinna med två små barn, en pojke och en flicka. "Pappa, pappa!" skrek barnen till en av männen bakom disken. "Sch," sa mannen, "stör inte gästerna!"
    Pojken hade en leksaksrevolver i handen. Det ser man sällan i dagens samhälle.

Pizzan på bilden kommer inte från City Pizzeria, men jag kom inte på något annat att illustrera med.

Brännesnudasoppa

(Repris från TOPPRAFFEL!) Idag råkade jag hamna på lunch i en spännande miljö - nämligen i Malmö stadshus matsal, som ser ut precis så som stadshusmatsalar brukar se ut. Ungefär som en skolmatsal, alltså.
Där hölls det ett slags presentation för pressen - trodde jag. Men vi var inte alltför många representanter från media på plats, trots cirka 85 pers närvarande. De allra flesta kom nämligen från äldrevården.
Det hela handlade om två böcker som Malmö kommun gett ut: "Kalops, kvabbaso och kaffekask - matminnen, kuriosa & kåserier" och "Bland snudor och sillarumpor - 38 inspirerande recept". Men kaffekask? Varför står det så? I Skåne heter det förstås kaffegök och inget annat. Och kaffekask låter ju bara äckligt, ungefär som kaffesump.
Det unika med de här böckerna är att de endast kommer att distribueras till äldreomsorgen. De som vill köpa dem i bokhandeln skiter sig alltså på tummen. Enda sättet att få tag på dem, är att vara gammal - eller att bli gammal skitsnabbt.
Till presentationen av böckerna serverades det mat: brännesnudasoppa och ett slags spenatbröd. Den försnämda soppan - som ska serveras så varm att man bränner snudan (näsan) - är ett slags matig grej med rotfrukter och fläsk. Riktigt gott. Skulle vilja höra James Bond beställa det i någon film... Om inget annat får väl Mäktige Månsson slafsa i sig en tallrik.

Smak på Malmö Konsthall

(Repris från TOPPRAFFEL!) Bland det värsta jag vet är när man kliver in på en konstutställning utan att ha en aning om vad det är man ska få se och börjar beskåda och uppskatta verken - och så kommer det en person och förstör allt. Det kan vara konstnären själv, eller konsthallschefen, galleriägaren eller en inplockad expert, som får för sig att förklara verken på ett sätt som gör att de inte längre känns spontana, roliga, drabbande, tilltalande, utan snarare det motsatta - ofta direkt tråkiga.
Så icke med tysken Hans-Peter Feldmann, vars soloutställning på Malmö Konsthall pågår från den 20:e februari till den andra maj, och vars vernissage går av stapeln i kväll. Feldmanns verk heter ingenting; han har inte döpt dem - och det finns inga förklaringar till vad han vill med dem. Och detta gjorde mig glad. Jag gick nämligen en vända i konsthallen och kände att, oj, det här gillar jag verkligen, innan Feldmann presenterades på pressvisningen.

Golden Shoes with Pins on Velvet

Feldmann är född i Düsseldorf och var litet barn under kriget och åren efter detta. Han berättar att han växte upp i en värld utan bilder; enligt honom förde kriget med sig det faktum att bildkonsten försvann från det tyska samhället, vilket förstås låter märkligt i våra öron.
Vad den sympatiske Feldmann gör, är att ta vardagsföremål och ge dessa en extra twist. Min enda invändning mot detta, är en liten avdelning där han bara ställt saker rätt upp och ner på podier; en kudde, en urgröpt brödskiva (från konsthallens restaurang!) och så vidare. Det känns lite banalt och påminner om konsthallens förra utställning där en annan tysk gjort något liknande.
Men resten av utställningen är lustfylld och tilltalande. I ett rum hänger det 101 foton på människor i en lång rad. Först ser vi en nyfödd flicka, därefter ett barn som är ett år gammal, sedan en tvååring, och sist en hundraåring. Jag gick bort till porträtten på de i min ålder och ville inte riktigt identifiera mig med de männen. Jag är ju mycket yngre, tycker jag!
I ett rum har Feldmann skapat skuggspel. På en rad roterande plattor framför spotlights har han placerat en massa fåniga plastfigurer. Skuggspelet i sig är fascinerande, men jag som gillar dumt plastmög hade större utbyte av att betrakta de lustiga prylarna.
Uppförstorade foton på brödskivor pryder en vägg (märkligt dekorativt), medan skor är temat för flera verk; allt från en hylla med damskor till en ritning över danssteg. Eftersom jag är den jag är, uppskattade jag mest de omslag till spanska pulptidningar och en Tarzantidning som Feldmann målat av i större format.

Measure Sticks

Ibland går mina tankar till popkonst och de mest uppenbara namnen som Warhol och Lichtestein, men ofta känns det mest som att Feldman lustfyllt gått sin egen väg, till exempel när han gjort ett collage med foton på kvinnors knän, eller insisterade på att den tjocka, inbundna utställningskatalogen skulle innehålla ett foto på en drottning.
Nu har jag för övrigt för första gången i mitt liv ätit sej. Under familjens skidresor till Norge, med början 1978, var sejbiff ett stående skämt. Det lät så äckligt och det hotades med detta som middag titt som tätt. Fast vi fick aldrig någon sejbiff. En av Malmös trevligaste restauranger är SMAK, inhyst i just konsthallen. Lokalen är kanske inte den mysigaste och mest intima, men jag har alltid ätit utomordentlig mat där - och nu åt jag sejrygg med murkelsås. En av SMAKs kockar har förresten nu öppnat den så omskrivna restaurangen Bastard i Malmö.

Two Girls, One Clipped

Burgarbrackor

(Repris från TOPPRAFFEL!) I dagens svenska samhälle får ju som bekant ingenting vara ovanligt. Om någon är transexuell lesbisk kylskåpsfetischist måste man hävda att det är fullt normalt, annars diskriminerar man personen i fråga.
Och idag ska ju mat vara så konstigt eller exotiskt som möjligt. Ekologisk veganvariant av något till dubbla priset även om det kanske smakar skit. Och det är ju enklare att hitta sushi på stan än pannbiff med lök.
Därför tänkte jag vara riktigt härligt svennig och manlig i dagens episod av TOPPGAFFEL!: jag tittar närmare på hamburgare i Malmö.
Jag har tidigare kommenterat hur bisarrt dyrt det blivit med hamburgare. Jag åt ju en enorm brunch på Casino Cosmopol för hundra spänn, vilket inte är så mycket dyrare än vad hamburgersjappens olika "meal" kostar. ("Meal"? Varför heter det så? Måltid heter det på svenska!)

Låt oss börja med McDonald's. Där har de Skånska Dagbladet gratis. De har även förvånansvärt gott kaffe, vilket även är betydligt billigare än på stans olika kaffeställen. McDonald's meals är också billigare än hos konkurrenterna. Inte sådär jättemycket billigare, men ändå. Dock är det ju besynnerligt hur enormt olika hamburgare kan vara mellan olika kedjor. På McDonald's är de alltid ... slabbiga. Oftast viker sig en Big Mac runt tummen, eller de fingrar man håller med. En del av innehållet trillar alltid ut på brickan. Och oavsett vilken burgare man väljer, smakar de i princip likadant - och det är inte mycket. En vanlig enkel hamburgare eller en cheeseburgare (fast i protest säger jag ostburgare; vem fan har cheese på mackan?) kostar tio spänn, vilket kan låta billigt, men de ätes ju i tre tuggor och mättar inte det minsta. McDonald's har en tendens att locka till sig ungdomsgäng och drägg som bara sitter och hänger och förpestar miljön. I synnerhet kvällstid. Denna unga personalen är för feg för att slänga ut dem.

Största konkurrenten Burger King är dyrare. De har även större och godare burgare - vilka smakar distinkt annorlunda. Det går att känna igen en Whopper på smaken. Men jag har aldrig fattat deras reklam med "Have it your way". De har ju bara ett visst sortiment att välja på. Kockarna kommer ju inte fram och frågar hur jag vill ha burgaren stekt och vad jag vill ha i den. Burger King saknar även gratis dagstidning, vilket gör att man måste komma ihåg att plocka med sig en själv. Stort minus. En vanlig hamburgare kostar visst tio spänn även här, men jag tror aldrig jag köpt någon. Kaffet har jag heller inte testat. Joakim Lindengren gör ibland reklamserier för Burger King, vilket förstås är en fjäder i hatten.

Svenska konkurrenten Max är relativt nyöppnat i Malmö. Här har de Sydsvenskan gratis. Utmärkt. Tidigare hade de DN, vilket förstås var ännu bättre. Av de här tre kedjorna är Max klart dyrast. Deras burgare har en väldigt egen smak som enkelt går att skilja från de som serveras på McDonald's och Burger King. Matosen till och med luktar annorlunda när man går in på Max, vars ljusa lokaler gör att det känns som ett bårhus. I lokalen finns en kaffeautomat. De bjuder kunder på gratis kaffe. Deras kaffe är dock tunt och muggarna små. Dessutom ger ett tryck bara en knapp halv mugg. Tryck två gånger! Vill man bara köpa en kopp kaffe begär de tio spänn. Protestera! Detta borde innebära Malmös dyraste kaffe. Tio spänn för en skvätt? Deras pommes frites är också märkligt slånkna och ibland kalla. Deras små Juniorburgare säljer de för femton spänn styck. Lite mer mat i dem än McDonald's tiokronorvarianter, men det är inte så billigt som det kan låta - och den långa väntetiden på maten (väldigt lång för att handla om "snabb"-mat) kan avskräcka. Joakim Lindengren driver med Max i sina reklamserier för Burger King - och han har döpt om Max till Fritz. En lustig grej med Max är att de har städerskor som går omkring och torkar bord och svabbar golv precis hela tiden. Visst, på McDonald's är de alldeles för slarviga med detta (och på McDonald's har gästerna även fått för sig att man inte ska städa undan sitt skräp själva), men p Max kan man nästan känna sig ovälkommen när de torkar bordsytan intill en eller sopar golvet under stolen.
Vilka som serverar godast burgare; Burger King eller Max, är nog hugget som stucket. Bådas är godare än McDonald's. Men ingen av dem kommer att gå segrande ur detta vetenskapliga test.

Sibylla på Möllan och Stortorget höll jag på att glömma. Av tradition serverar Sibylla och andra gatukök alltid bättre mat än de rena hamburgerkedjorna. Deras burgare är större och godare - fast ofta för dyra. Åtminstone på Stortorget kostar en 90-gramsburgare 35 spänn. En 200-gramsburgare kostar 59 pix, och då är det bara deras "basic"-version. Vill man ha dressing, bacon, ost och annat kostar de upp till 79 kronor styck. 79 spänn för en hamburgare! Där serveras även "Stortorgets specialmeal" som kostar, håll i er, 89 kronor. En 200-gramshamburgare, pommes och en halvlitersflaska Cola. Nu har jag dock inte ätit på Sibylla på ett par år, så jag hoppar dem den här gången.
"Men Stippes, då?!" skriker de brunstiga malmöiterna bland mina läsare. Stippes är ett klassiskt ställe i Malmö. De få gånger jag hamnar där, är det mitt i natten. Jag gillar deras hamburgare - eller flottburgare. Stora grejor som serveras på tallrik med kniv och gaffel - om man beställer med pommes. De kör varianter som burgare med bearnaisesås eller vitlökssås. Ett av problemen med Stippes är att det är rätt dyrt. 90- och 150-gramsburgare kostar 30:- respektive 40:-, pommes en tia extra. Dricka till maten är vanliga läskflaskor från typ Three Hearts eller Apotekarnes, och dessa kostar per styck nästan lika mycket som en hel back på ICA. Eller bra nära. Vem vill betala sjutton spänn för en flaska Trocadero? Således kostar en burgare med pommes och läsk 67 spänn. Bättre och på sätt och vis billigare än på kedjorna och framför allt jämfört med Sibylla - men ändå. Ett annat av problemen med Stippes är den påträngande sunkigheten, som förstärks av att det på nätterna ofta hänger alkisar och hemlösa där. Stippes är förresten den enda hamburgerbar i Malmö jag besökt iförd smoking en förmiddag. Turen gick nämligen såhär en gång på 90-talet: Avslutningsfilmen i Cannes (smokingtvång) - därefter direkt till Petit Majestic där vi drack tills solen gick upp - till lägenheten för att hämta packningen - vidare till Nice flygplats - mellanlandning på Heathrow (där The Fugees undrade vilka vi var) - och därefter till Sturup och vidare till Stippes.
Den äckligaste hamburgare jag ätit i Malmö fick jag på Friends Grill på Amiralsgatan. Jag gissar att de inte rengjort stekbordet, för burgaren smakade allt annat än hamburgare. En unik burgare fick jag i en kiosk på Nobelvägen, tyvärr vet jag inte vad stället heter. Den glade herren i luckan bjuder på lösa falafelbollar medan man väntar. Jag har bara varit där en gång, och då hade han slut på ketchup. Han ersatte ketchupen med persilja! Sedan hade han slut på dressing. Vad tror ni han ersatte den med? Jo, med mer persilja! Det lustiga var att detta var riktigt gott.
Nu hoppar jag över några dussin korv- och kebabkiosker och kastar mig över vinnaren. Stans bästa hamburgare.
Segraren är väldigt otippad.
Det är nämligen BADRAN SUPER FALAFEL på Regementsgatan, ganska nära biblioteket.
BADRAN SUPER FALAFEL (som är särskrivet på skylten) chockar med sina priser. En 90-gramsburgare kostar tjugo spänn! Och för en 150-grammare begär de bara 25! Jag trodde först de skojade. Här får man även välja vad man vill ha i sin burgare. Förutom vanliga hamburgeringedienser kan man få lite kebabgrejor i. Självklart ber man att få ALLT. Det innebär förstås även fefferoni.
Eftersom de inte har någon inomhusservering och jag aldrig tagit mig tid att sitta ute på bänkarna när vädret visat sig från sin bästa sida, har jag aldrig köpt deras burgare med pommes och läsk (90-grammare med pommes och burkläsk: 35 kr, 150-grammare: 40 kr), men grejen är att för 25 spänn får man på BADRAN SUPER FALAFEL en burgare som är godare och mättar betydligt bättre än den största, dyraste lyxmealen på Max (som kostar runt 75 kronor).
Dessutom händer det ofta att man blir attackerad av duvor, måsar, änder och kanadagäss på BADRAN SUPER FALAFEL. Bara en sådan sak!

Vad alla omnämnda ställen faller på, är att det bara serveras läsk till maten. Allvarligt talat: det är jävligt äckligt att dricka läsk till mat. På McDonald's i Frankrike kan man (eller åtminstone kunde, jag har inte kollat på ett par år) få en öl istället för läsk. Riktig öl; starköl - något annat har de förstås inte hört talas om. Men här kan vi ju inte ens få en folkis till burgaren. Men hur är det i korvaludan på Triangeln? Åtminstone förr hade de en skylt om "fatöl". Det kan ju knappast vara starköl, men folköl kanske?
(De hamburgare som serveras med kniv och gaffel på vanliga restauranger lämnar jag därhän i detta välgrillade reportage)

Brunch à la Vegas på Casino Cosmopol

(Repris från TOPPRAFFEL!) Jag har gått och blivit citerad i en bioannons igen. En kompis' fru tittade på annonsen och läste fel. "Toppgaffel? Heter din blogg Toppgaffel?"
Nej, det gör den ju inte - men Toppgaffel vore ju ett bra namn på en matblogg. Mina trogna läsare vet att jag skrivit lite om mat i smyg här på TOPPRAFFEL!, främst i samband med mina rapporter från Malmö Konsthall. Av en ren händelse var vi en samling glada gamänger i stigande åldrar på Casino Cosmopol igår och åt deras "Famous bruch à la Vegas".
Vänta nu här, utbrister en och annan skåning. Recenserade inte City Malmö-Lund deras brunch i fredags? Jo, det gjorde de. Men varför skulle det hindra mig från att recensera brunchen?
Det mest anmärkningsvärda med Casino Cosmopol är deras priser. Så här är det: det kostar 30 spänn i entré. Dock kan man bli medlem för hundra kronor, då har man gratis inträde under ett år - därefter kostar det 30 spänn att förnya medlemskapet. Man kan alltså gå ditt 365 gånger för en hundring, eller betala 10950 kronor för 365 besök om man inte vill bli medlem.
Varje dag serveras kaffe och läsk gratis i baren mellan klockan 13 och 18. Återigen är ju medlemsskapet ett kap. Å andra sidan är priserna i baren om man vill ha alkohol dyrare än genomsnittet. De har inte så många ölsorter och 62 spänn för en halvlitersflaska Mariestad jublar man inte över. Inte svindyrt, men ändå.
De stora pengarna drar förstås kasinot in på spelen. Själv håller jag mig i de få fall jag spelar till de billigaste 10-öresmaskinerna, men majoriteten häckar vi andra grejor och satsar ett antal tior eller hundralappar per spinn. I synnerhet alla de horder av asiater som alltid är där. Det är även roligt att betrakta udda kombinationer av spelare och maskin: igår satt det en skraltig gubbe mellan 90 och döden och spelade friskt på Bruce Lee-maskinen.
Jag har tidigare ätit buffé på kasinots festvåning ett par gånger under fester, men jag minns inte hur maten var. Restaurangen var jag i för första gången igår.
Återigen blir jag konfunderad över priserna. Jag vet inte vad det kostar att äta där i vanliga fall, men det är nolg inte sååå billigt. Men! Den Las Vegas-inspirerade söndagsbrunchen (kl 13-16) kostar 145 kronor, eller hundra om man är medlem. Jämför med ett sketet meal på McDonald's, Burger King och liknande ställen. Över 60 spänn för en skappig burgare med pommes, och riktigt mätt blir man aldrig.
...Till skillnad från när man ätit sig igenom Vegasbrunchen.
För det här var mastigt!
Jag började med att plocka pajbitar, salladsröror och tre-fyra olika sorters skinka. Tonfisksalladen fick jag inte plats med på tallriken. Jag plockade även ett par rostade mackor med Caesarsallad. Övrigt bröd fick jag inte plats med.
Efter att ha ätit upp detta svängde jag och fyllde på med scrambled eggs & bacon, kryddig korv, kycklingvingar, köttfärsbiff i het sås, revben, makaroner och sallad. Allt på en gång.
Efter detta var jag tvungen att ta en paus. Jag lämnade sällskapet en liten stund och uppsökte pojkrummet - en liten promenad skulle nog få käket att sjunka undan.
Njä, det sjunk väl inte undan alltför mycket. Så till efterrätt nöjde jag mig med några plättar med lönnsirap och till det en smoothie. Jag skippade pannkakorna, fruktpajerna, alla muffins, tårtorna och godiset.
I priset ingår vatten, te och kaffe. Lite kasst, juice och lättöl får man betala extra för - och jag tog förstås en starköl som kostade nästan 75% av vad jag betalade för maten!
Casino Cosmopol verkar ta Vegas- och USA-stuket lite för långt: hejdar man inte servitörerna, serverar de kaffe till maten! Att dricka kaffe till maten är väl något bara amerikaner gör, och det är ett jävla oskick. Och konstigt. Första gången jag såg det, var när jag en gång hade Forrest J Ackerman till bordet. Han åt kryddig indisk mat och sköljde ner tuggorna med hett kaffe... Bängt.
Men den här brunchen är klart rekommendabel. Väldigt gott, ännu mer prisvärt.
Min enda invändning är väl att restaurangen är lite liten. Det är trevligt att sitta där, men antalet bord är lågt och utrymmet är trångt - och det blev ännu trängre vid serveringsborden. Bord måste bokas i god tid.
Plus i kanten för pensionärsgänget som firade en födelsedag vid bordet bredvid vårt och sjöng "Vi gratulerar" och hurrade. Födelsedagsbarnet fick en nalle i present av kasinot. En av damerna vände sig om till oss och utbrast "Iiiooouuuh, va goa pannekagor han lagar! Har ni smagat dom?"