Burgarbrackor

(Repris från TOPPRAFFEL!) I dagens svenska samhälle får ju som bekant ingenting vara ovanligt. Om någon är transexuell lesbisk kylskåpsfetischist måste man hävda att det är fullt normalt, annars diskriminerar man personen i fråga.
Och idag ska ju mat vara så konstigt eller exotiskt som möjligt. Ekologisk veganvariant av något till dubbla priset även om det kanske smakar skit. Och det är ju enklare att hitta sushi på stan än pannbiff med lök.
Därför tänkte jag vara riktigt härligt svennig och manlig i dagens episod av TOPPGAFFEL!: jag tittar närmare på hamburgare i Malmö.
Jag har tidigare kommenterat hur bisarrt dyrt det blivit med hamburgare. Jag åt ju en enorm brunch på Casino Cosmopol för hundra spänn, vilket inte är så mycket dyrare än vad hamburgersjappens olika "meal" kostar. ("Meal"? Varför heter det så? Måltid heter det på svenska!)

Låt oss börja med McDonald's. Där har de Skånska Dagbladet gratis. De har även förvånansvärt gott kaffe, vilket även är betydligt billigare än på stans olika kaffeställen. McDonald's meals är också billigare än hos konkurrenterna. Inte sådär jättemycket billigare, men ändå. Dock är det ju besynnerligt hur enormt olika hamburgare kan vara mellan olika kedjor. På McDonald's är de alltid ... slabbiga. Oftast viker sig en Big Mac runt tummen, eller de fingrar man håller med. En del av innehållet trillar alltid ut på brickan. Och oavsett vilken burgare man väljer, smakar de i princip likadant - och det är inte mycket. En vanlig enkel hamburgare eller en cheeseburgare (fast i protest säger jag ostburgare; vem fan har cheese på mackan?) kostar tio spänn, vilket kan låta billigt, men de ätes ju i tre tuggor och mättar inte det minsta. McDonald's har en tendens att locka till sig ungdomsgäng och drägg som bara sitter och hänger och förpestar miljön. I synnerhet kvällstid. Denna unga personalen är för feg för att slänga ut dem.

Största konkurrenten Burger King är dyrare. De har även större och godare burgare - vilka smakar distinkt annorlunda. Det går att känna igen en Whopper på smaken. Men jag har aldrig fattat deras reklam med "Have it your way". De har ju bara ett visst sortiment att välja på. Kockarna kommer ju inte fram och frågar hur jag vill ha burgaren stekt och vad jag vill ha i den. Burger King saknar även gratis dagstidning, vilket gör att man måste komma ihåg att plocka med sig en själv. Stort minus. En vanlig hamburgare kostar visst tio spänn även här, men jag tror aldrig jag köpt någon. Kaffet har jag heller inte testat. Joakim Lindengren gör ibland reklamserier för Burger King, vilket förstås är en fjäder i hatten.

Svenska konkurrenten Max är relativt nyöppnat i Malmö. Här har de Sydsvenskan gratis. Utmärkt. Tidigare hade de DN, vilket förstås var ännu bättre. Av de här tre kedjorna är Max klart dyrast. Deras burgare har en väldigt egen smak som enkelt går att skilja från de som serveras på McDonald's och Burger King. Matosen till och med luktar annorlunda när man går in på Max, vars ljusa lokaler gör att det känns som ett bårhus. I lokalen finns en kaffeautomat. De bjuder kunder på gratis kaffe. Deras kaffe är dock tunt och muggarna små. Dessutom ger ett tryck bara en knapp halv mugg. Tryck två gånger! Vill man bara köpa en kopp kaffe begär de tio spänn. Protestera! Detta borde innebära Malmös dyraste kaffe. Tio spänn för en skvätt? Deras pommes frites är också märkligt slånkna och ibland kalla. Deras små Juniorburgare säljer de för femton spänn styck. Lite mer mat i dem än McDonald's tiokronorvarianter, men det är inte så billigt som det kan låta - och den långa väntetiden på maten (väldigt lång för att handla om "snabb"-mat) kan avskräcka. Joakim Lindengren driver med Max i sina reklamserier för Burger King - och han har döpt om Max till Fritz. En lustig grej med Max är att de har städerskor som går omkring och torkar bord och svabbar golv precis hela tiden. Visst, på McDonald's är de alldeles för slarviga med detta (och på McDonald's har gästerna även fått för sig att man inte ska städa undan sitt skräp själva), men p Max kan man nästan känna sig ovälkommen när de torkar bordsytan intill en eller sopar golvet under stolen.
Vilka som serverar godast burgare; Burger King eller Max, är nog hugget som stucket. Bådas är godare än McDonald's. Men ingen av dem kommer att gå segrande ur detta vetenskapliga test.

Sibylla på Möllan och Stortorget höll jag på att glömma. Av tradition serverar Sibylla och andra gatukök alltid bättre mat än de rena hamburgerkedjorna. Deras burgare är större och godare - fast ofta för dyra. Åtminstone på Stortorget kostar en 90-gramsburgare 35 spänn. En 200-gramsburgare kostar 59 pix, och då är det bara deras "basic"-version. Vill man ha dressing, bacon, ost och annat kostar de upp till 79 kronor styck. 79 spänn för en hamburgare! Där serveras även "Stortorgets specialmeal" som kostar, håll i er, 89 kronor. En 200-gramshamburgare, pommes och en halvlitersflaska Cola. Nu har jag dock inte ätit på Sibylla på ett par år, så jag hoppar dem den här gången.
"Men Stippes, då?!" skriker de brunstiga malmöiterna bland mina läsare. Stippes är ett klassiskt ställe i Malmö. De få gånger jag hamnar där, är det mitt i natten. Jag gillar deras hamburgare - eller flottburgare. Stora grejor som serveras på tallrik med kniv och gaffel - om man beställer med pommes. De kör varianter som burgare med bearnaisesås eller vitlökssås. Ett av problemen med Stippes är att det är rätt dyrt. 90- och 150-gramsburgare kostar 30:- respektive 40:-, pommes en tia extra. Dricka till maten är vanliga läskflaskor från typ Three Hearts eller Apotekarnes, och dessa kostar per styck nästan lika mycket som en hel back på ICA. Eller bra nära. Vem vill betala sjutton spänn för en flaska Trocadero? Således kostar en burgare med pommes och läsk 67 spänn. Bättre och på sätt och vis billigare än på kedjorna och framför allt jämfört med Sibylla - men ändå. Ett annat av problemen med Stippes är den påträngande sunkigheten, som förstärks av att det på nätterna ofta hänger alkisar och hemlösa där. Stippes är förresten den enda hamburgerbar i Malmö jag besökt iförd smoking en förmiddag. Turen gick nämligen såhär en gång på 90-talet: Avslutningsfilmen i Cannes (smokingtvång) - därefter direkt till Petit Majestic där vi drack tills solen gick upp - till lägenheten för att hämta packningen - vidare till Nice flygplats - mellanlandning på Heathrow (där The Fugees undrade vilka vi var) - och därefter till Sturup och vidare till Stippes.
Den äckligaste hamburgare jag ätit i Malmö fick jag på Friends Grill på Amiralsgatan. Jag gissar att de inte rengjort stekbordet, för burgaren smakade allt annat än hamburgare. En unik burgare fick jag i en kiosk på Nobelvägen, tyvärr vet jag inte vad stället heter. Den glade herren i luckan bjuder på lösa falafelbollar medan man väntar. Jag har bara varit där en gång, och då hade han slut på ketchup. Han ersatte ketchupen med persilja! Sedan hade han slut på dressing. Vad tror ni han ersatte den med? Jo, med mer persilja! Det lustiga var att detta var riktigt gott.
Nu hoppar jag över några dussin korv- och kebabkiosker och kastar mig över vinnaren. Stans bästa hamburgare.
Segraren är väldigt otippad.
Det är nämligen BADRAN SUPER FALAFEL på Regementsgatan, ganska nära biblioteket.
BADRAN SUPER FALAFEL (som är särskrivet på skylten) chockar med sina priser. En 90-gramsburgare kostar tjugo spänn! Och för en 150-grammare begär de bara 25! Jag trodde först de skojade. Här får man även välja vad man vill ha i sin burgare. Förutom vanliga hamburgeringedienser kan man få lite kebabgrejor i. Självklart ber man att få ALLT. Det innebär förstås även fefferoni.
Eftersom de inte har någon inomhusservering och jag aldrig tagit mig tid att sitta ute på bänkarna när vädret visat sig från sin bästa sida, har jag aldrig köpt deras burgare med pommes och läsk (90-grammare med pommes och burkläsk: 35 kr, 150-grammare: 40 kr), men grejen är att för 25 spänn får man på BADRAN SUPER FALAFEL en burgare som är godare och mättar betydligt bättre än den största, dyraste lyxmealen på Max (som kostar runt 75 kronor).
Dessutom händer det ofta att man blir attackerad av duvor, måsar, änder och kanadagäss på BADRAN SUPER FALAFEL. Bara en sådan sak!

Vad alla omnämnda ställen faller på, är att det bara serveras läsk till maten. Allvarligt talat: det är jävligt äckligt att dricka läsk till mat. På McDonald's i Frankrike kan man (eller åtminstone kunde, jag har inte kollat på ett par år) få en öl istället för läsk. Riktig öl; starköl - något annat har de förstås inte hört talas om. Men här kan vi ju inte ens få en folkis till burgaren. Men hur är det i korvaludan på Triangeln? Åtminstone förr hade de en skylt om "fatöl". Det kan ju knappast vara starköl, men folköl kanske?
(De hamburgare som serveras med kniv och gaffel på vanliga restauranger lämnar jag därhän i detta välgrillade reportage)