Smak på Malmö Konsthall

(Repris från TOPPRAFFEL!) Bland det värsta jag vet är när man kliver in på en konstutställning utan att ha en aning om vad det är man ska få se och börjar beskåda och uppskatta verken - och så kommer det en person och förstör allt. Det kan vara konstnären själv, eller konsthallschefen, galleriägaren eller en inplockad expert, som får för sig att förklara verken på ett sätt som gör att de inte längre känns spontana, roliga, drabbande, tilltalande, utan snarare det motsatta - ofta direkt tråkiga.
Så icke med tysken Hans-Peter Feldmann, vars soloutställning på Malmö Konsthall pågår från den 20:e februari till den andra maj, och vars vernissage går av stapeln i kväll. Feldmanns verk heter ingenting; han har inte döpt dem - och det finns inga förklaringar till vad han vill med dem. Och detta gjorde mig glad. Jag gick nämligen en vända i konsthallen och kände att, oj, det här gillar jag verkligen, innan Feldmann presenterades på pressvisningen.

Golden Shoes with Pins on Velvet

Feldmann är född i Düsseldorf och var litet barn under kriget och åren efter detta. Han berättar att han växte upp i en värld utan bilder; enligt honom förde kriget med sig det faktum att bildkonsten försvann från det tyska samhället, vilket förstås låter märkligt i våra öron.
Vad den sympatiske Feldmann gör, är att ta vardagsföremål och ge dessa en extra twist. Min enda invändning mot detta, är en liten avdelning där han bara ställt saker rätt upp och ner på podier; en kudde, en urgröpt brödskiva (från konsthallens restaurang!) och så vidare. Det känns lite banalt och påminner om konsthallens förra utställning där en annan tysk gjort något liknande.
Men resten av utställningen är lustfylld och tilltalande. I ett rum hänger det 101 foton på människor i en lång rad. Först ser vi en nyfödd flicka, därefter ett barn som är ett år gammal, sedan en tvååring, och sist en hundraåring. Jag gick bort till porträtten på de i min ålder och ville inte riktigt identifiera mig med de männen. Jag är ju mycket yngre, tycker jag!
I ett rum har Feldmann skapat skuggspel. På en rad roterande plattor framför spotlights har han placerat en massa fåniga plastfigurer. Skuggspelet i sig är fascinerande, men jag som gillar dumt plastmög hade större utbyte av att betrakta de lustiga prylarna.
Uppförstorade foton på brödskivor pryder en vägg (märkligt dekorativt), medan skor är temat för flera verk; allt från en hylla med damskor till en ritning över danssteg. Eftersom jag är den jag är, uppskattade jag mest de omslag till spanska pulptidningar och en Tarzantidning som Feldmann målat av i större format.

Measure Sticks

Ibland går mina tankar till popkonst och de mest uppenbara namnen som Warhol och Lichtestein, men ofta känns det mest som att Feldman lustfyllt gått sin egen väg, till exempel när han gjort ett collage med foton på kvinnors knän, eller insisterade på att den tjocka, inbundna utställningskatalogen skulle innehålla ett foto på en drottning.
Nu har jag för övrigt för första gången i mitt liv ätit sej. Under familjens skidresor till Norge, med början 1978, var sejbiff ett stående skämt. Det lät så äckligt och det hotades med detta som middag titt som tätt. Fast vi fick aldrig någon sejbiff. En av Malmös trevligaste restauranger är SMAK, inhyst i just konsthallen. Lokalen är kanske inte den mysigaste och mest intima, men jag har alltid ätit utomordentlig mat där - och nu åt jag sejrygg med murkelsås. En av SMAKs kockar har förresten nu öppnat den så omskrivna restaurangen Bastard i Malmö.

Two Girls, One Clipped