Världens minsta rökeri

(Repris från TOPPRAFFEL!) Förra månaden var det minsann dags för utfärd igen. Återigen bar det av till Landskrona, som visade sig från sin bästa sida - strålande solsken, massor med folk ute.
Men vi begav oss även till Örenäs slott och Ålabodarna strax norr om Landskrona; trakterna där jag spenderade min barndoms somrar. Och vad visade jag upp där för mina nyfikna vänner, om inte Världens minsta men bästa rökeri! Jag kände till plejset sedan tidigare, men jag har aldrig nyttjat dem. Tydligen är det även världens minsta restaurang. Om jag förstått saken rätt, sitter man på en garageuppfart...
Toscakaka är väl aldrig fel det heller?

Foto: Micke Lindström

Blott Sverige drinkbiljetter har

(Repris från TOPPRAFFEL!) ...Och kanske Norge, men det vet jag inget om. Men i de flesta andra länder anses företeelser som drinkbiljetter genanta.
Igår kväll var det invigningsfest på Moderna Museet. Det var ju ett trevligt initiativ och ett utmärkt tillfälle att få frottera sig med Malmös kulturelit (varav några av de mest namnkunniga jag pratade med liksom jag tyckte att Astrid Svangrens verk påminde om ett soprum, fast det vågade de nog inte säga offentligt).
Men som så ofta är fallet i sverige på fester likt den här, delades det ut drinkbiljetter i entrén. Tre per gäst. Således skulle vi stå och suga på tre glas under fem timmar, om vi valde att stanna hela kvällen.
När vi väl blev insläppta i baren/festlokalen, som visade sig vara ett stort tält på gården, tillkom dessutom det faktum att det bara fanns två alternativ. Ett glas rött vin eller en Ramlösa/Absolut-drink. Okej, ett tredje om man föredrog enbart Ramlösa. Jag bad om enbart vodka med is, men det fick jag inte. Någon vanlig betalbar fanns där inte om man ville ha något annat eller mer när biljetterna tagit slut.
Nu lyckades jag komma över ytterligare två drinkbiljetter, men allvarligt talat: fenomenet drinkbiljetter är så jävla svenskt att det blir pinsamt. Som om festarrangörerna skäms för att det serveras gratis sprit och dessutom inte vill att gästerna ska bli fulla. Och inför eventuella utländska gäster känns det snålt. Ännu fånigare blir det om man dessutom måste betala flera hundra kronor för en buffé, där dricka inte ingår.
I Danmark skulle ingen få för sig att ha drinkbiljetter. Eller i Frankrike. Eller i England. Allra minst på tillställningar som är till för att smöra för kommun och media. Fri bar är en självklarhet. Liksom prydligt uppställda och fyllda vinglas.
Fast bartendrarna på gårdagens fest ska ha en eloge för att de inte stod och mätte upp vodkan i måttglas först, vilket är alldeles för vanligt i Sverige. Visst, de hade sådana där doseringspipor på flaskorna, men att stå och noggrant mäta upp spriten när man blandar drinkar, ser jävligt snålt och oproffsigt ut.
Nu blev det förstås väldigt trevligt ändå på den här festen. Stort plus för att det serverades kalops (!). En dam på 60+ försökte ragga upp mig. Fast jag undrar hur många de bjudit in. Man skulle föranmäla sig, men det stod ingen och bockade av gästerna, och det bara vällde in folk. Problem uppstod när jag gick ut ur tältet för att uppsöka pojkrummet, och sedan upptäckte att jag var tvungen att ställa mig sist i en kö på över hundra pers för att komma tillbaka in...
Musiken som spelades var också minst sagt besynnerlig och otrivsam. Vem hade bestämt att temat skulle vara konst = konstigt?

Brännesnudasoppa

(Repris från TOPPRAFFEL!) Idag råkade jag hamna på lunch i en spännande miljö - nämligen i Malmö stadshus matsal, som ser ut precis så som stadshusmatsalar brukar se ut. Ungefär som en skolmatsal, alltså.
Där hölls det ett slags presentation för pressen - trodde jag. Men vi var inte alltför många representanter från media på plats, trots cirka 85 pers närvarande. De allra flesta kom nämligen från äldrevården.
Det hela handlade om två böcker som Malmö kommun gett ut: "Kalops, kvabbaso och kaffekask - matminnen, kuriosa & kåserier" och "Bland snudor och sillarumpor - 38 inspirerande recept". Men kaffekask? Varför står det så? I Skåne heter det förstås kaffegök och inget annat. Och kaffekask låter ju bara äckligt, ungefär som kaffesump.
Det unika med de här böckerna är att de endast kommer att distribueras till äldreomsorgen. De som vill köpa dem i bokhandeln skiter sig alltså på tummen. Enda sättet att få tag på dem, är att vara gammal - eller att bli gammal skitsnabbt.
Till presentationen av böckerna serverades det mat: brännesnudasoppa och ett slags spenatbröd. Den försnämda soppan - som ska serveras så varm att man bränner snudan (näsan) - är ett slags matig grej med rotfrukter och fläsk. Riktigt gott. Skulle vilja höra James Bond beställa det i någon film... Om inget annat får väl Mäktige Månsson slafsa i sig en tallrik.

2010 års maträtt

(Repris från TOPPRAFFEL!) Efter en diskussion annorstädes, har jag kommit fram till att det man ska äta under det här året, är

PARISARE

Smak på Malmö Konsthall

(Repris från TOPPRAFFEL!) Bland det värsta jag vet är när man kliver in på en konstutställning utan att ha en aning om vad det är man ska få se och börjar beskåda och uppskatta verken - och så kommer det en person och förstör allt. Det kan vara konstnären själv, eller konsthallschefen, galleriägaren eller en inplockad expert, som får för sig att förklara verken på ett sätt som gör att de inte längre känns spontana, roliga, drabbande, tilltalande, utan snarare det motsatta - ofta direkt tråkiga.
Så icke med tysken Hans-Peter Feldmann, vars soloutställning på Malmö Konsthall pågår från den 20:e februari till den andra maj, och vars vernissage går av stapeln i kväll. Feldmanns verk heter ingenting; han har inte döpt dem - och det finns inga förklaringar till vad han vill med dem. Och detta gjorde mig glad. Jag gick nämligen en vända i konsthallen och kände att, oj, det här gillar jag verkligen, innan Feldmann presenterades på pressvisningen.

Golden Shoes with Pins on Velvet

Feldmann är född i Düsseldorf och var litet barn under kriget och åren efter detta. Han berättar att han växte upp i en värld utan bilder; enligt honom förde kriget med sig det faktum att bildkonsten försvann från det tyska samhället, vilket förstås låter märkligt i våra öron.
Vad den sympatiske Feldmann gör, är att ta vardagsföremål och ge dessa en extra twist. Min enda invändning mot detta, är en liten avdelning där han bara ställt saker rätt upp och ner på podier; en kudde, en urgröpt brödskiva (från konsthallens restaurang!) och så vidare. Det känns lite banalt och påminner om konsthallens förra utställning där en annan tysk gjort något liknande.
Men resten av utställningen är lustfylld och tilltalande. I ett rum hänger det 101 foton på människor i en lång rad. Först ser vi en nyfödd flicka, därefter ett barn som är ett år gammal, sedan en tvååring, och sist en hundraåring. Jag gick bort till porträtten på de i min ålder och ville inte riktigt identifiera mig med de männen. Jag är ju mycket yngre, tycker jag!
I ett rum har Feldmann skapat skuggspel. På en rad roterande plattor framför spotlights har han placerat en massa fåniga plastfigurer. Skuggspelet i sig är fascinerande, men jag som gillar dumt plastmög hade större utbyte av att betrakta de lustiga prylarna.
Uppförstorade foton på brödskivor pryder en vägg (märkligt dekorativt), medan skor är temat för flera verk; allt från en hylla med damskor till en ritning över danssteg. Eftersom jag är den jag är, uppskattade jag mest de omslag till spanska pulptidningar och en Tarzantidning som Feldmann målat av i större format.

Measure Sticks

Ibland går mina tankar till popkonst och de mest uppenbara namnen som Warhol och Lichtestein, men ofta känns det mest som att Feldman lustfyllt gått sin egen väg, till exempel när han gjort ett collage med foton på kvinnors knän, eller insisterade på att den tjocka, inbundna utställningskatalogen skulle innehålla ett foto på en drottning.
Nu har jag för övrigt för första gången i mitt liv ätit sej. Under familjens skidresor till Norge, med början 1978, var sejbiff ett stående skämt. Det lät så äckligt och det hotades med detta som middag titt som tätt. Fast vi fick aldrig någon sejbiff. En av Malmös trevligaste restauranger är SMAK, inhyst i just konsthallen. Lokalen är kanske inte den mysigaste och mest intima, men jag har alltid ätit utomordentlig mat där - och nu åt jag sejrygg med murkelsås. En av SMAKs kockar har förresten nu öppnat den så omskrivna restaurangen Bastard i Malmö.

Two Girls, One Clipped

Burgarbrackor

(Repris från TOPPRAFFEL!) I dagens svenska samhälle får ju som bekant ingenting vara ovanligt. Om någon är transexuell lesbisk kylskåpsfetischist måste man hävda att det är fullt normalt, annars diskriminerar man personen i fråga.
Och idag ska ju mat vara så konstigt eller exotiskt som möjligt. Ekologisk veganvariant av något till dubbla priset även om det kanske smakar skit. Och det är ju enklare att hitta sushi på stan än pannbiff med lök.
Därför tänkte jag vara riktigt härligt svennig och manlig i dagens episod av TOPPGAFFEL!: jag tittar närmare på hamburgare i Malmö.
Jag har tidigare kommenterat hur bisarrt dyrt det blivit med hamburgare. Jag åt ju en enorm brunch på Casino Cosmopol för hundra spänn, vilket inte är så mycket dyrare än vad hamburgersjappens olika "meal" kostar. ("Meal"? Varför heter det så? Måltid heter det på svenska!)

Låt oss börja med McDonald's. Där har de Skånska Dagbladet gratis. De har även förvånansvärt gott kaffe, vilket även är betydligt billigare än på stans olika kaffeställen. McDonald's meals är också billigare än hos konkurrenterna. Inte sådär jättemycket billigare, men ändå. Dock är det ju besynnerligt hur enormt olika hamburgare kan vara mellan olika kedjor. På McDonald's är de alltid ... slabbiga. Oftast viker sig en Big Mac runt tummen, eller de fingrar man håller med. En del av innehållet trillar alltid ut på brickan. Och oavsett vilken burgare man väljer, smakar de i princip likadant - och det är inte mycket. En vanlig enkel hamburgare eller en cheeseburgare (fast i protest säger jag ostburgare; vem fan har cheese på mackan?) kostar tio spänn, vilket kan låta billigt, men de ätes ju i tre tuggor och mättar inte det minsta. McDonald's har en tendens att locka till sig ungdomsgäng och drägg som bara sitter och hänger och förpestar miljön. I synnerhet kvällstid. Denna unga personalen är för feg för att slänga ut dem.

Största konkurrenten Burger King är dyrare. De har även större och godare burgare - vilka smakar distinkt annorlunda. Det går att känna igen en Whopper på smaken. Men jag har aldrig fattat deras reklam med "Have it your way". De har ju bara ett visst sortiment att välja på. Kockarna kommer ju inte fram och frågar hur jag vill ha burgaren stekt och vad jag vill ha i den. Burger King saknar även gratis dagstidning, vilket gör att man måste komma ihåg att plocka med sig en själv. Stort minus. En vanlig hamburgare kostar visst tio spänn även här, men jag tror aldrig jag köpt någon. Kaffet har jag heller inte testat. Joakim Lindengren gör ibland reklamserier för Burger King, vilket förstås är en fjäder i hatten.

Svenska konkurrenten Max är relativt nyöppnat i Malmö. Här har de Sydsvenskan gratis. Utmärkt. Tidigare hade de DN, vilket förstås var ännu bättre. Av de här tre kedjorna är Max klart dyrast. Deras burgare har en väldigt egen smak som enkelt går att skilja från de som serveras på McDonald's och Burger King. Matosen till och med luktar annorlunda när man går in på Max, vars ljusa lokaler gör att det känns som ett bårhus. I lokalen finns en kaffeautomat. De bjuder kunder på gratis kaffe. Deras kaffe är dock tunt och muggarna små. Dessutom ger ett tryck bara en knapp halv mugg. Tryck två gånger! Vill man bara köpa en kopp kaffe begär de tio spänn. Protestera! Detta borde innebära Malmös dyraste kaffe. Tio spänn för en skvätt? Deras pommes frites är också märkligt slånkna och ibland kalla. Deras små Juniorburgare säljer de för femton spänn styck. Lite mer mat i dem än McDonald's tiokronorvarianter, men det är inte så billigt som det kan låta - och den långa väntetiden på maten (väldigt lång för att handla om "snabb"-mat) kan avskräcka. Joakim Lindengren driver med Max i sina reklamserier för Burger King - och han har döpt om Max till Fritz. En lustig grej med Max är att de har städerskor som går omkring och torkar bord och svabbar golv precis hela tiden. Visst, på McDonald's är de alldeles för slarviga med detta (och på McDonald's har gästerna även fått för sig att man inte ska städa undan sitt skräp själva), men p Max kan man nästan känna sig ovälkommen när de torkar bordsytan intill en eller sopar golvet under stolen.
Vilka som serverar godast burgare; Burger King eller Max, är nog hugget som stucket. Bådas är godare än McDonald's. Men ingen av dem kommer att gå segrande ur detta vetenskapliga test.

Sibylla på Möllan och Stortorget höll jag på att glömma. Av tradition serverar Sibylla och andra gatukök alltid bättre mat än de rena hamburgerkedjorna. Deras burgare är större och godare - fast ofta för dyra. Åtminstone på Stortorget kostar en 90-gramsburgare 35 spänn. En 200-gramsburgare kostar 59 pix, och då är det bara deras "basic"-version. Vill man ha dressing, bacon, ost och annat kostar de upp till 79 kronor styck. 79 spänn för en hamburgare! Där serveras även "Stortorgets specialmeal" som kostar, håll i er, 89 kronor. En 200-gramshamburgare, pommes och en halvlitersflaska Cola. Nu har jag dock inte ätit på Sibylla på ett par år, så jag hoppar dem den här gången.
"Men Stippes, då?!" skriker de brunstiga malmöiterna bland mina läsare. Stippes är ett klassiskt ställe i Malmö. De få gånger jag hamnar där, är det mitt i natten. Jag gillar deras hamburgare - eller flottburgare. Stora grejor som serveras på tallrik med kniv och gaffel - om man beställer med pommes. De kör varianter som burgare med bearnaisesås eller vitlökssås. Ett av problemen med Stippes är att det är rätt dyrt. 90- och 150-gramsburgare kostar 30:- respektive 40:-, pommes en tia extra. Dricka till maten är vanliga läskflaskor från typ Three Hearts eller Apotekarnes, och dessa kostar per styck nästan lika mycket som en hel back på ICA. Eller bra nära. Vem vill betala sjutton spänn för en flaska Trocadero? Således kostar en burgare med pommes och läsk 67 spänn. Bättre och på sätt och vis billigare än på kedjorna och framför allt jämfört med Sibylla - men ändå. Ett annat av problemen med Stippes är den påträngande sunkigheten, som förstärks av att det på nätterna ofta hänger alkisar och hemlösa där. Stippes är förresten den enda hamburgerbar i Malmö jag besökt iförd smoking en förmiddag. Turen gick nämligen såhär en gång på 90-talet: Avslutningsfilmen i Cannes (smokingtvång) - därefter direkt till Petit Majestic där vi drack tills solen gick upp - till lägenheten för att hämta packningen - vidare till Nice flygplats - mellanlandning på Heathrow (där The Fugees undrade vilka vi var) - och därefter till Sturup och vidare till Stippes.
Den äckligaste hamburgare jag ätit i Malmö fick jag på Friends Grill på Amiralsgatan. Jag gissar att de inte rengjort stekbordet, för burgaren smakade allt annat än hamburgare. En unik burgare fick jag i en kiosk på Nobelvägen, tyvärr vet jag inte vad stället heter. Den glade herren i luckan bjuder på lösa falafelbollar medan man väntar. Jag har bara varit där en gång, och då hade han slut på ketchup. Han ersatte ketchupen med persilja! Sedan hade han slut på dressing. Vad tror ni han ersatte den med? Jo, med mer persilja! Det lustiga var att detta var riktigt gott.
Nu hoppar jag över några dussin korv- och kebabkiosker och kastar mig över vinnaren. Stans bästa hamburgare.
Segraren är väldigt otippad.
Det är nämligen BADRAN SUPER FALAFEL på Regementsgatan, ganska nära biblioteket.
BADRAN SUPER FALAFEL (som är särskrivet på skylten) chockar med sina priser. En 90-gramsburgare kostar tjugo spänn! Och för en 150-grammare begär de bara 25! Jag trodde först de skojade. Här får man även välja vad man vill ha i sin burgare. Förutom vanliga hamburgeringedienser kan man få lite kebabgrejor i. Självklart ber man att få ALLT. Det innebär förstås även fefferoni.
Eftersom de inte har någon inomhusservering och jag aldrig tagit mig tid att sitta ute på bänkarna när vädret visat sig från sin bästa sida, har jag aldrig köpt deras burgare med pommes och läsk (90-grammare med pommes och burkläsk: 35 kr, 150-grammare: 40 kr), men grejen är att för 25 spänn får man på BADRAN SUPER FALAFEL en burgare som är godare och mättar betydligt bättre än den största, dyraste lyxmealen på Max (som kostar runt 75 kronor).
Dessutom händer det ofta att man blir attackerad av duvor, måsar, änder och kanadagäss på BADRAN SUPER FALAFEL. Bara en sådan sak!

Vad alla omnämnda ställen faller på, är att det bara serveras läsk till maten. Allvarligt talat: det är jävligt äckligt att dricka läsk till mat. På McDonald's i Frankrike kan man (eller åtminstone kunde, jag har inte kollat på ett par år) få en öl istället för läsk. Riktig öl; starköl - något annat har de förstås inte hört talas om. Men här kan vi ju inte ens få en folkis till burgaren. Men hur är det i korvaludan på Triangeln? Åtminstone förr hade de en skylt om "fatöl". Det kan ju knappast vara starköl, men folköl kanske?
(De hamburgare som serveras med kniv och gaffel på vanliga restauranger lämnar jag därhän i detta välgrillade reportage)

Brunch à la Vegas på Casino Cosmopol

(Repris från TOPPRAFFEL!) Jag har gått och blivit citerad i en bioannons igen. En kompis' fru tittade på annonsen och läste fel. "Toppgaffel? Heter din blogg Toppgaffel?"
Nej, det gör den ju inte - men Toppgaffel vore ju ett bra namn på en matblogg. Mina trogna läsare vet att jag skrivit lite om mat i smyg här på TOPPRAFFEL!, främst i samband med mina rapporter från Malmö Konsthall. Av en ren händelse var vi en samling glada gamänger i stigande åldrar på Casino Cosmopol igår och åt deras "Famous bruch à la Vegas".
Vänta nu här, utbrister en och annan skåning. Recenserade inte City Malmö-Lund deras brunch i fredags? Jo, det gjorde de. Men varför skulle det hindra mig från att recensera brunchen?
Det mest anmärkningsvärda med Casino Cosmopol är deras priser. Så här är det: det kostar 30 spänn i entré. Dock kan man bli medlem för hundra kronor, då har man gratis inträde under ett år - därefter kostar det 30 spänn att förnya medlemskapet. Man kan alltså gå ditt 365 gånger för en hundring, eller betala 10950 kronor för 365 besök om man inte vill bli medlem.
Varje dag serveras kaffe och läsk gratis i baren mellan klockan 13 och 18. Återigen är ju medlemsskapet ett kap. Å andra sidan är priserna i baren om man vill ha alkohol dyrare än genomsnittet. De har inte så många ölsorter och 62 spänn för en halvlitersflaska Mariestad jublar man inte över. Inte svindyrt, men ändå.
De stora pengarna drar förstås kasinot in på spelen. Själv håller jag mig i de få fall jag spelar till de billigaste 10-öresmaskinerna, men majoriteten häckar vi andra grejor och satsar ett antal tior eller hundralappar per spinn. I synnerhet alla de horder av asiater som alltid är där. Det är även roligt att betrakta udda kombinationer av spelare och maskin: igår satt det en skraltig gubbe mellan 90 och döden och spelade friskt på Bruce Lee-maskinen.
Jag har tidigare ätit buffé på kasinots festvåning ett par gånger under fester, men jag minns inte hur maten var. Restaurangen var jag i för första gången igår.
Återigen blir jag konfunderad över priserna. Jag vet inte vad det kostar att äta där i vanliga fall, men det är nolg inte sååå billigt. Men! Den Las Vegas-inspirerade söndagsbrunchen (kl 13-16) kostar 145 kronor, eller hundra om man är medlem. Jämför med ett sketet meal på McDonald's, Burger King och liknande ställen. Över 60 spänn för en skappig burgare med pommes, och riktigt mätt blir man aldrig.
...Till skillnad från när man ätit sig igenom Vegasbrunchen.
För det här var mastigt!
Jag började med att plocka pajbitar, salladsröror och tre-fyra olika sorters skinka. Tonfisksalladen fick jag inte plats med på tallriken. Jag plockade även ett par rostade mackor med Caesarsallad. Övrigt bröd fick jag inte plats med.
Efter att ha ätit upp detta svängde jag och fyllde på med scrambled eggs & bacon, kryddig korv, kycklingvingar, köttfärsbiff i het sås, revben, makaroner och sallad. Allt på en gång.
Efter detta var jag tvungen att ta en paus. Jag lämnade sällskapet en liten stund och uppsökte pojkrummet - en liten promenad skulle nog få käket att sjunka undan.
Njä, det sjunk väl inte undan alltför mycket. Så till efterrätt nöjde jag mig med några plättar med lönnsirap och till det en smoothie. Jag skippade pannkakorna, fruktpajerna, alla muffins, tårtorna och godiset.
I priset ingår vatten, te och kaffe. Lite kasst, juice och lättöl får man betala extra för - och jag tog förstås en starköl som kostade nästan 75% av vad jag betalade för maten!
Casino Cosmopol verkar ta Vegas- och USA-stuket lite för långt: hejdar man inte servitörerna, serverar de kaffe till maten! Att dricka kaffe till maten är väl något bara amerikaner gör, och det är ett jävla oskick. Och konstigt. Första gången jag såg det, var när jag en gång hade Forrest J Ackerman till bordet. Han åt kryddig indisk mat och sköljde ner tuggorna med hett kaffe... Bängt.
Men den här brunchen är klart rekommendabel. Väldigt gott, ännu mer prisvärt.
Min enda invändning är väl att restaurangen är lite liten. Det är trevligt att sitta där, men antalet bord är lågt och utrymmet är trångt - och det blev ännu trängre vid serveringsborden. Bord måste bokas i god tid.
Plus i kanten för pensionärsgänget som firade en födelsedag vid bordet bredvid vårt och sjöng "Vi gratulerar" och hurrade. Födelsedagsbarnet fick en nalle i present av kasinot. En av damerna vände sig om till oss och utbrast "Iiiooouuuh, va goa pannekagor han lagar! Har ni smagat dom?"

Välkomna till TOPPGAFFEL! - det enda vettiga alternativet till Allt Om Mat och Ria Wägner

Ni som följer min reguljära blogg TOPPRAFFEL! vet att jag ibland fått för mig att skriva om mat, krogar och kaffedrickande. Dessutom råkade en kompis' fru läsa fel när hon såg TOPPRAFFEL! omnämnas i en bioannons. Hon läste "Toppgaffel". Och TOPPGAFFEL! är ju ett alldeles utmärkt namn på en matblogg!
...Så det var väl lika bra att starta en ny, separat blogg med detta namn. Här är den! TOPPGAFFEL! Matraffel på hög nivå.
Nu kommer förstås den här bloggen inte att uppdateras särdeles ofta. Det kommer att hända när jag ätit på en krog eller om jag kommer att tänka på något mat- och dryckrelaterat. Häcka på vanliga TOPPRAFFEL! så kommer ni att varskos när det finns något nytt att läsa här.
För att komma igång med den här bloggen, repriserar jag några matrelaterade inlägg från TOPPRAFFEL!
Här skulle jag kunna avsluta med ett hurtigt "Smaklig spis", men så fjöntig tänker jag inte vara.