Lyxa till det på Malmöfestivalen

Bortsett från det allra första året - och kanske det andra - tyckte jag att Landskronakarnevalen var ett helvete; ett trångt, rykande inferno jag tvingades tränga mig igenom för att ta mig någonstans. Och när karnevalen var över, var det dags för Malmö Filmdagar, och hade man otur låg dessa under Malmöfestivalen - ett ännu större inferno.
Idag inleddes 2010 års Malmöfestival, och bortsett från att man förlagt en stor del av festivalen till Posthusplatsen, är det sig likt. En massa stånd där det grillas spett och korv. Och langos. Allt till groteska överpriser. Allvarligt talat, pågar och töser, men femtio spänn för en sketen langos?
I år har det dock dykt upp två nykomlingar som satsar tvärtom; två relativa nykomlingar även bland Malmös krogar.
På Gustav Adolfs Torg har Limhamnskrogen Kalk Brasserie & Grill smällt upp ett tält i vilket de placerat några runda ståbord med vita linnedukar. Elegantare än normen - och så är även det de serverar: lyxiga efterrätter. 
Kökschefen Henrik Bengtsson, närmast från Casino Cosmopol, berättar att de kände att de inte kan konkurrera med alla små stånd som säljer grillspett, i synnerhet inte med Kalks kvalitetkrav. Därför det originella greppet med efterrätter. Tre stycken finns det att välja på och i egenskap av grävande reporter åt jag mig igenom samtliga.
Först har vi Kalks swiss (45:-) som är en variant på traditionell marängswiss, med vaniljmousse på en botten av säsongens bär.
Därefter en krämig lakritsmousse gjord på fin vit choklad och smaksatt med sötlakrits, tjusigt prydd med frystorkade hallon, vilket innebär en mer koncentrerad hallonsmak (55:-).
Slutligen det som blev min favorit; äppelkaka på en crunchig smulpajsdeg med kolasmak (45:-). Äppelkakan innehåller äppelmust, och resultatet är en överraskande frisk smak värd att skriva hem om. I synnerhet som efterätterna sköljs ner med en mugg Zoégas.
Återstår bara att se hur väl detta faller ut på festivalen - 45 respektive 55 spänn kan ju låta dyrt för en liten skål efterrätt. Till saken hör att de här verken är väldigt mäktiga.

Den här bilden snodde jag helt blatant från Kalks hemsida.

Ungefär mitt på Gustav häckar tydligen en restaurangskola på en scen. Framför denna kom det fram en ung man i kockkläder och bjöd på rödbetsfalafel på en bädd av hackade äpplen. Förvisso en minimal portion, men gott och ett trevligt initiativ. På scenen intervjuade Jesper Aspegren en dam som tillverkar praliner.
Så till den andra, relativt nyetablerade krogen i Malmö: The Green Lion Inn. Deras tjusiga lokal ligger på en hörna på Skeppsbron, och de har byggt upp ett väldigt, väldigt gott rykte. Dels beroende på att stället är stort och flott, men framför allt beroende på det fullkomligt enorma ölsortimentet, varav många sorter är specialimporterade.

Den här bilden snodde jag utan att skämmas från bloggen Öltankar. 

På andra sidan av Gustav, från Kalk sett, hittar vi Green Lions rejält tilltagna festivalservering och köksmästaren Erik Andersson. En riktigt tradig detalj med Landskronakarnevalen, åtminstone när jag bodde där, var att man lät ett ölmärke ha monopol på serveringarna, oftast ett märke ingen dricker i vanliga fall - som Three Hearts. I Malmö är det tvärtom, i synnerhet hos det gröna lejonet - de har nämligen släpat dit hela tio olika fatöl samt ett antal flasköl. Jag brukar sällan dricka Åbro, men jag måste tillstå att Åbros färsköl smakade alldeles utmärkt denna heta fredag.
Det gjorde även ställets hamburgare; här pratar vi en stadig burgare för en redig karl, serverad med nypotatis som vore den beställd av Mäktige Månsson. 95 pengar kostar den, och då ingår förstås fläskigt mycket grönsaker och vad hittar jag där bakom potatisen, om inte pickles - det var inte i jons! Återigen måste jag jämföra priset med det övriga festivalutbudet. 95 kronor låter ju dyrt för en burgare på ett torg, men detta är alltså en ordentlig middag - och man kan sitta ner vid en bord. Hur kul är det att pröjsa 50 spänn för langos man stoppar i sig medan man tränger sig fram bland folket?
...Undrar var man kan hitta festivalens mest bisarra mat. Vad jag vet har dyra inälvsrestaurangen Bastard inget stånd... Kalvbräss på en pinne, någon?

Las Vegas-brunch på Casino Cosmopol del 2: The Crackdown

Ett av de första inläggen här på TOPPGAFFEL! handlade om de utmärkta, Las Vegas-inspirerade bruncherna som serveras på Casino Cosmopol i Malmö varje söndag. Vi är ett sällskap som brukar gå dit en gång i månaden, så det har blivit en del besök vid det här laget. Varför tar jag upp denna brunch en gång till?

Jo, därför att man nu under sommaren har flyttat ut på terrassen ett par våningar upp - och gårdagens måltid där kändes som en exotisk semester.

Casino Cosmopol ligger i Kungsparken i Malmö. Den stora, flotta byggnaden är omgärdad av lummig grönska och vallgravar. I princip går det inte att se så mycket av Malmö från terrassen, mer än delar av Gamla Väster, ett av stadens vackrare områden (och ärligt talat är det ont om sådana i Malmö). Kyrkogården skymtar nog också.

Maten som serverades igår var i princip densamma (nej, inte rester, pucko, men likadana rätter!) som alltid, med ett par små variationer. Och precis som varje gång åt jag alldeles för mycket och kunde inte röra mig - trots att jag försökte äta taktiskt; inte ta så mycket av de olika grejorna och pausa mellan varven. Den här gången nådde jag inte ens fram till pannkakorna och efterrätterna.

Men den stora skillnaden där här gången, var förstås den glassiga terrassen och det fantastiska solskenet. Det här var inte Malmö. Det här var ... kontinentalt! Jag fick vibbar av Rivieran. Av Cannes! Av en mottagning på en terrass eller ett tak på något av lyxhotellen. Det enda som saknades var franska kypare i vita jackor med guldbeslag och bord med vita dukar på vilka glas med champagne, rött- och vitt vin står uppställda - och en gratisbar i hörnet.

... Men det här var så nära den stämningen kan man nog inte komma i Malmö.

Och fortfarande kostar Vegasbrunchen bara hundra kronor (plus eventuell dryck) om man har medlemskort, och ett sådant kostar en hundring för ett år, och 30 spänn att förnya - och det berättigar till gratis inträde, gratis kaffe och läsk på eftermiddagar, och en del rabatter och erbjudanden.

Hundra spänn för en massiv måltid som står framdukad mellan 13 och 16.

Jämför det med hamburgerkedjornas olika meal.

Jepp. Det är ju det jag brukar säga.

Gratis är godast: Glass (plus billig sill)

Midsommardagen. Röken har lagt sig efter det stora slaget. Det mest bestående minnet är de ständiga ropen "Postbanken! Whoa-hoa! Postbanken! Whoa-hoa!" varje gång det snapsades. Och det var ofta. Jag har ingen aning om hur många gökar vi lyckades komma upp i. Och antagligen var det mest jag som skrek "Postbanken! Whoa-hoa!"

Här kan jag även skjuta in att jag åt matjessill från Klädesholmen, tror jag det hette. Eftersom man skulle ta sill med sig själv till tillställningen, kutade jag runt på ICA. Jag köper bara sill en gång om året. Åtminstone matjesfiléer. Jag vet inte riktigt vilka som är godast. Men ICA hade ett oemotståndligt erbjudande: tre 200g-burkar sill från ovannämnda Klädesholmen - för tio spänn. Det säger sig själv att man plockar på sig tre sådana.

Och de sillabitarna var inte så pissnödiga. Jag klagar inte. Mer än på att det sprutade sillspad ganska kraftigt när man öppnade burkarna. 

När jag vaknade idag var jag fortfarande full, så jag såg till att somna om. Under eftermiddagen tog jag en lång promenad. På Södra Förstadsgatan såg jag plötsligt en massa människor som slickade på glasstrutar. Snart såg jag även en lång, lång kö. Vart kunde den leda?

Jo, förstår ni, i den lokal där det fram tills nyligen låg en butik som sålde sexiga underkläder har det öppnat en glassbutik som heter Paradis. Tydligen öppnade de idag och ovanför dörren satt en skylt: "Mellan 12.00 och 16.00 bjuder vi alla på gratis glass".

Så jag ställde mig förstås i kön.

Så här är det: jag köper aldrig glass. Aldrig. Jag vet inte riktigt varför. Visst tycker jag att det är gott med glass och jag äter när det bjuds, men jag lägger inte pengar på det. Jag köper aldrig glasstrutar. Aldrig glasspinnar. Aldrig större förpackningar att ha hemma i frysen. Jag har nog aldrig haft glass hemma sedan jag flyttade hemifrån. Jag tycker dessutom att glass ofta är löjligt dyrt - kulglass i strut, alltså. Man kan ju få en öl för de pengarna, och jag lägger hellre pengarna på en öl. Och då hör det ju till saken att öl är löjligt dyrt på krogen.

Nå. Men idag köade jag i alla fall och fick mig en glasstrut med lakrits- och nougatglass. Denna kombination valde jag eftersom de var de enda sorterna jag kunde läsa textskyltarna på. Det stod tre tjocka invandrartanter i hucklen framför mig och dolde allt.

Om glassen var god? Jo, det var den. Jag åt den när jag promenerade vidare mot Pildammstornet.

Under promenaden slog det mig även att det ser allt annat än manligt ut att slicka på en glasstrut.

I Pildammstornet var det vernissage. Jag tänkte att jag kan ta ett glas vin eller två som återställare. Men se, där sket jag mig allt på tummen. Damerna som ställde ut serverade nämligen inget vin, enbart kolsyrat vatten. Så jag fick allt ta och nöja mig med det, och ett par bitar ost och lite chips.

En av konsnärinnorna var riktigt bra. En andra för mig ointressant. Den tredje var rätt kass.

Glad midsommar!

Det är midsommar och grejor, det vankas spritfester som urartar och feta rubriker i morgondagens kvällstidningar.

Ni kan värma upp inför midsommarfirandet genom att läsa denna artikel jag skrivit på främmande språk: 

http://www.xomba.com/swedish_midsummer_beginners

Här redogör jag för det mesta som sker under denna trolska afton.

 

Två automater (och snittar)

Idag var jag på en presslunch på Rica Hotel vid Stortorget i Malmö (Det handlade om Skåne i humanitetens tjänst och om ett monument som kronprinsessan Victoria; fru Westling, ska avtäcka i Helsingborg i augusti, och detta kommer att avhandlas annorstädes). Det serverades laxsnittar, melon i parmaskinka, morots- och gurkstavar, andra oidentifierbara snittar, samt kaffe och kakor. Synd att det bara dök upp två journalister, medan arrangörerna var fem. Så mycket mat, så lite folk. Men gott var det.
Jag har aldrig tidigare varit inne på Rica Hotel, så efter evenemanget gick jag på en kortare upptäcktsfärd. Jag besökte den rymliga toaletten och konstaterade att alla offentliga toaletter borde ha frottehanddukar. Vilket förstås aldrig hade funkat. En blomsterhandlare på Gustav Adolfs torg berättade för ett tag sedan att alkisar och hemlösa brukar sno papperskorgarna på de offentliga toaletterna där!
I Ricas korridor hittade jag en kaffeautomat som av allt att döma var gratis. Det stod en massa porslinsmuggar intill. Ett trevligt initiativ, tyckte jag, och var tvungen att testa. Gevalia Ekologiskt, stod det på en skylt, men det fanns hur många varianter som helst, inklusive latte, te och varm chokladmjölk.
Jag valde "Liten kaffe" och maskinen gick igång. Den malde bönor och brummade och hade sig, den tog ovanligt lång tid på sig, säkert en minut. Men jag fick allt en skvätt kaffe - och det var alldeles utmärkt. Faktum är att det var betydligt bättre än kaffet på de flesta andra ställen i Malmö. Ambrosia vid Triangeln brukar ha godast kaffe och trevligast miljö, samt härlig brist på ungdomar.
Det här automatkaffet var oändligt mycket godare än automatkaffet på Max, som är gratis även det, om man köper något att äta.
Apropå Max, har även de skaffat sig nya automater. Nu kan man göra sin beställning via automater på väg till kassan för att det ska gå snabbare. Detta var jag förstås tvungen att testa.
Via en touchskärm gick jag igenom menyn och klickade på foton av de olika alternativen. Eftersom jag bara skulle testa, valde jag en tolvkronorsburgare. Därefter stoppade jag mitt VISA-kort i en springa och slog min kod. Efter att detta godkänts, fick jag ett kvitto och högst upp på detta ett fyrsiffrigt nummer.
Ett par minuter senare ropade en kille i kassan upp mitt nummer och jag gick fram och hämtade min beställning.
Hamburgaren var rätt skabbig och gav intryck av att vara kokt, men själva beställningssystemet var hyfsat smidigt, måste jag tillstå.
Tänk om man kunde införa sådana automater även på pubar och barer. Man knappar in det man vill dricka på en skärm, betalar, och så ställer bartendern fram en pilsner.
Efter besöket på Rica Hotel vandrade jag bort till Quality Hotel för att kolla in KISS-utställningen där, men det visade sig att de ville ha 50 spänn i inträde. Självklart ville jag inte betala - i synnerhet som jag inte hade en aning om hur stor utställningen är, den är kanske skitliten. Jag sa att jag var press och ville skriva om utställningen, för det ville jag, men tjejen i receptionen ville fortfarande ha betalt. Så jag gick ut igen.
En stund senare träffade jag minsann Jimmy Wallin och Daniel Ahlgren.

En kylling hos Jensen

Det finns en del populära restauranger det sällan eller aldrig skrivs om. Som till exempel Jensen's Bøfhus.
Jensen's Bøfhus har blivit något av restaurangernas IKEA eller Kapp-Ahl, restaurangkedja som det är. Dock är det alltid kö in till restaurangen i Malmö; det är inte bara att släntra in och slå sig ner var man vill, här får man lydigt vänta på att personalen visar en till rätta.
Det här är en dansk kedja - konstigt vore annars med det namnet. Eller, tja, det skulle ju kunna vara en amerikansk kedja där skaparna försökt hitta på ett typiskt svenskt namn. 1984 öppnade Palle Skov Jensen sin första restaurang i Århus i Danmark. Nu finns det 33 restauranger, åtta av dem i Sverige och en i Lübeck, Tyskland.
Jensen's Bøfhus är ett alldeles utmärkt ställe att äta lunch på. Ja, det är mer än utmärkt. Som ni vet har jag tidigare här i TOPPGAFFEL! klagat på hur orimligt dyrt det blivit med snabbmat. Hos Jensen kan man fram till 16.00 få riktig, ordentlig mat till priser som motsvarar hamburgerkedjornas menyer.

Igår satt vi några stycken där efter att ha sett THE A-TEAM. Vi satsade allihop på kycklingen. Jensen's kycklingbiff kostar 49:- för 150 gram, eller 59:- för 200 gram, vilket vi valde. Då får man två trevliga bitar kycklingbröst, råstekt potatis och Jensen's Favoritsås. Fast det enda gröna som ingår, är en diskret kvist persilja. Sallad får man beställa in vid sidan av.
I vilket fall är kycklingen alldeles utmärkt - i synnerhet till detta pris.
Förra gången jag var där, valde jag Jensen's Lunch Round Steak för 69:-, och dessa 180 gram nötytterlår är att rekommendera framför kyllingen. Råstekt potatis och Favoritsås även här.
Vad innehåller egentligen denna Favoritsås?
Hur ska jag veta det? Men det smakar som något slags vinsås.
Då och då kommer servitrisen fram och kontrollerar att man ärt nöjd, igår kontrollerades det med extra gäll röst.
Lokalen restaurangen i Malmö är inhyst i har ganska taskig akustik, vilket medför att ljudvolymen kan bli ganska hög. I går blev det än värre, då nyblivna studenter hela tiden envisades med att gå förbi de vidöppna dörrarna och skrika och blåsa i visselpipor.
Restaurangen i Malmö har även en uteservering på gågatan.
Äter man lunch på Jensen's Bøfhus får man ett stämpelkort. Vid sjätte besöket får man en "gratis värdebiff". Ska bli spännande att se vad det är. "Fröken, kan jag få en värdebiff till kyllingen?". Och om värdebiffen inte är god, är den då värdelös?

Thai Kwondo vid Triangeln

Jag har ätit där mer än tjugo gånger, men aldrig uppfattat vad stället heter. Jag har läst på skylten, men aldrig kommit ihåg vad det står på den.
Idag tog jag en lång promenad i det gassande solskenet, och när jag passerade den här restaurangen, passade jag på att klottra ner dess namn på en gammal biobiljett jag hade i bakfickan.
Tamnack Thai.
Sådär.
Nu har jag förevigat det här på bloggen. Jag kommer säkert att glömma bort namnet igen och tappa bort lappen, men nu går det bra att titta in här för att friska upp minnet.
Det handlar om den thailändska restaurangen vid Triangeln, om hörnet där Burger King ligger.
Tamnack Thai stänger tidigt på kvällarna, redan vid nio eller så, och stället får väl främst anses vara en lunchrestaurang. Där är alltid hyfsat gott om folk - något som bland annat beror på de minst sagt humana priserna. Alla rätter kostar 45 spänn. Nu finns det förstås bara åtta rätter, men ändå. Och som snabbmatställe utklassar detta thailändska hak de närliggande Burger King och McDonald's, både vad gäller pris, smak och hastighet.
Rätterna är väl inga större sensationer, de är ganska likartade, men klart prisvärda. Rätt nummer åtta är markerad som "starkast". Jag gillar kryddstark mat, men det får ju inte vara hur jävla starkt som helst. Det måste ju fortfarande smaka något - det är fullkomligt idiotiskt att äta mat som bara är stark. Så jag frågade tjejen i kassan hur stark rätten är.
Nu hör det till saken att jag inte har den blekaste aning om hur mycket svenska thailländskorna som jobbar där kan. Jag har bara hört dem säga tre meningar på svenska: "Äta här?", "Dricka till?" och "45, tack!".
På min fråga om hur stark rätten var, blev svaret "Starkast!". Ja, men hur starkt är det? Är det så att man storsvettas och brinner upp? På detta blev svaret "Starkast!". Men jag beställde rätten, och den var inte jättestark. Den var kryddstark och god. Ris och något slags kycklinggryta.
En nackdel med Tamnack Thai är väl att interiören är lite halvtradig sådär. En annan är att det inte serveras alkohol. Jag vill ju gärna ha öl och vin till maten, och aldrig läsk. Därför dricker jag bara vatten när jag äter hos thailändskorna. Och då hamnar notan alltid på "45, tack!".
En tredje nackdel är att jag inte kan påstå att jag blir speciellt mätt på deras portioner. Det är möjligt att det funkar som en lunch, men inte kvällstid. Jag skulle inte ha några problem att sätta i mig två, eller kanske till och med tre portioner. Tydligen kan man beställa nudlar till, då ska det bli matigare.
Men i övrigt är det alltså gott. Ett tag åt jag där så ofta, att jag tröttnade - men efter en månad eller så, var jag fit for fight igen.
Dessutom är det förstås ett klart plus att man får sin beställning omedelbart vid kassan. De har allt färdigt och slevar upp på en gång.

Riktigt så här ser det inte ut på Tamnack Thai. Men nästan.

Bild från Wikimedia Commons.

Buffé Battle: St Gertrud versus Hipp

"Gratis är godast!" sa den snåle och snöt sig i värdinnans kjol.
Åtminstone två ställen i Malmö lockar med gratis buffé när de håller after work på fredagar. Gratis om man köper något att dricka, alltså.

Hipp, det är ju den där krogen som man försökte spränga i luften för ett gäng veckor sedan. Nu har man hunnit spika ihop stället igen och öppnat restaurangen - men jag hörde att de bytt ut sina chicken wings mot sprängd anka. Häpp!
Okej, jag har inte varit där sedan de öppnade på nytt, men dessförinnan var jag där en rad fredagar, tills den gången en herre som kanske var delägare, vad vet jag, kom fram när jag stod och tog mat och sa att maten bara var för de som beställer dricka i baren. Jävla oförskämt - det var packat med folk och jag hade först beställt en öl (nu minns jag inte deras after work-priser, men man får 33 cl-flaskor, så det är inte så billigt ändå), men eftersom jag inte kunde sitta någonstans eller ställa ifrån mig flaskan, drack jag upp den innan jag hämtade mat.
Ett par gånger jag varit på Hipp när det varit för kallt att sitta ute, har det varit alldeles för mycket folk, kopiöst mycket folk, jobbigt trångt, alldeles för mycket felklippta ungdomar i 25-30-årsåldern, och förbannat hög musik. Ofta dansmusik och techno. Att sitta vid ett bord och konversera som vuxna människor är uteslutet. Men ibland är det lugnare.
Okej, den där buffén, då? Jo, då. Den är väl okej. Inte alltför mycket att välja på, mest grejor åt Mexikohållet med tacochips, bönsallader, kycklingvingar och liknande. Brödet är fruktansvärt salt. Självklart för att man ska köpa mer att dricka, men det är jävligt salt. Irriterande salt.
Maten serveras på alldeles för små tallrikar, vilket de nog försöker motivera med att annars hade folk tagit för mycket mat. Men det är ju jönsigt att ställa fram små asietter. Det innebär bara att man måste ränna fler gånger och fylla på.

På St Gertrud är det bättre. Där har de inga after work-
priser på ölen, men om man köper en öl (vanlig stor stark 52 spänn) blir det ju en billig middag, betydligt bättre och godare - och billigare - än på McDonald's och de andra snabbmatställena.
Buffébordet är bra tilltaget, även till bordsytan, med flera olika sorters sallader och grönsaksröror, potatissallad, kyckling, korv, köttbullar och en del annat. Storleken på tallrikarna varierar, men de är större än fjollfaten på Hipp.
Är det bra väder, är det förstås packat med folk ute på den rejäla gården. Och det är ofta packat därinne också. Musiken är mer robust; i fredags var det mycket 70-talshårdrock, veckan innan mycket Sparks. Det brukar inte vara några problem att föra konversationer på St Gertrud, man slipper vråla varandra i öronen. Dessutom brukar det berättas usla vitsar med tysk brytning när de har något slags utlottning varje vecka. Man kan visst vinna en lyxnatt på Radisson tvärsöver gatan.
...Så hur ska vi sammanfatta detta? Tja, att om man nu vill vara ung, hipp malmöbo, får man väl gå till Hipp. Vi andra fortsätter bort till St Gertrud, ett ställe vars namn är så tradigt att det nästan blir ännu hippare.

Foton från Wikimedia Commons

En kaffe på Folk Å Rock

Så fort solen visar sig, bänkar sig svenska folket på uteserveringar. Det spelar ingen roll hur kallt det är. Det ser ju rätt fånigt ut när folk sitter och huttrar under värmesvamparna. Ännu fånigare blir det när de äter middag utomhus iförda tjocka ytterkläder. Vad är det för nöje med detta?
    Idag genade jag över Lilla Torg med avsikt att besöka Lilla Torgs Seriemagasin. Men jag hann inte dit innan jag hörde en mörk röst ropa på mig. Vid ett bord på Folk Å Rocks uteservering satt två kollegor. Ingen av dem har mörk röst, så de måste ha förställt rösten när de ropade. Vem av dem det nu var.
    Nu ska jag inte ljuga här och påstå att jag drack en kopp kaffe, vilket rubriken låter påskina. Jag hade nämligen precis druckit kaffe. Men jag slog mig ner och snackade skit och drack ett glas citronvatten efter att en väldigt urringad och storbystad kvinna passerat vårt bord. Lyxhotelltestaren i sällskapet berättade att han på grund av vulkanutbrottet hade tvingats att testa en lyxfärja för att kunna komma hem igen. Den jäveln, tänkte jag. Skickas iväg på reportageresa utomlands för att testa lyxhotell. Jag blir inte ens skickad till Arlöv. Eller får testa F1-hotellet i Malmö.
    Annars dricker vi kaffe på Folk Å Rock väldigt ofta. Till skillnad från ställen som Espresso House, är det väldigt gemytligt att sitta i fåtöljer i en skivaffär och fika. För en mugg vanligt, svart kaffe tar de tjugo spänn, och då ingår påtår. Vad de tar för andra kaffevarianter har jag ingen aning om. Jag dricker bara svart kaffe.
    Däremot har de goda mackor på Folk Å Rock. Och trevlig personal. För att inte tala om en oerhört trevlig uteservering, som med sina bord och stolar utställda på torget ger ett intryck av Italien eller Frankrike. Klart bästa stället i Malmö om man vill sitta i solen och titta på folkliv. Och just idag var det tillräckligt varmt för att, som jag, sitta där i bara skjorta och kavaj. I alla fall när solen stod på.
    Fast jag undrar hur de är funtade, de där som knallar omkring i shorts och T-shirt redan nu. 

 Ganska exakt den utsikt vi hade från platsen vi satt på idag.

En bakgata, en pizza, en revolver

Mitt emot polisstationen i Landskrona (där arresten för en massa år sedan byggdes om till dagis) ligger en restaurang som byter ägare för jämnan. Nu har jag inte varit där på två år, men då hette stället Friends och var ännu en pizzeria. Där har legat flera pizzerior, ingen har funkat och en stängdes av hälsovårdsmyndigheterna.
    Men jag gick in på Friends en gång och blev förvånad. Stället var väldigt fräscht och de hade alkoholtillstånd. Inte nog med det, de serverade alldeles utmärkta pizzor, ja, mer än utmärkta. Friends kändes mer som en riktig restaurang än ett slabbigt pizzahak.
    Men det som gjorde störst intryck var bemötandet. De två välklädda herrarna bakom disken var oerhört trevliga och välkomnande. Det kändes proffsigt, det kändes som att de brydde sig om gästerna, och det är man inte bortskämd med i det här landet. Fast så var också de två herrarna av utländskt ursprung. Jag återvände till Friends flera gånger efter det. (Kollade just nu på Hitta.se för att se om stället finns kvar. Ser att det på det stället nu ligger något som heter Friendsome Pizzeria. Konstigt namn. Om det är samma ägare låter jag vara osagt.)
    Förra veckan tänkte jag äta lunch på den thailändska restaurangen vid Burger King på Triangeln; jag har aldrig fattat vad stället heter. På vägen dit gick jag längs Västra Kanalgatan; en trång, mörk bakgata jag på sin höjd genar genom. Den här dagen strosade jag dock fridfullt och konstaterade att det faktiskt ligger inte mindre än tre matställen där - vägg i vägg. Att kalla två av dem restauranger är kanske att ta i.
    Där finns Korvhuset, som säljer massor av exotiska korvar. Där ligger ett crèperie, eller vad de nu vill kalla det. Känns rätt snävt, men de har en fräsig staty i naturlig storlek av en gubbe sittande i trappen. Och så ligger där City Pizzeria. Inget inspirerat namn.
    En gatupratare annonserade att pizzerian har ny ägare, och en rad lappar uppsatta i fönstret förmedlade att alla pizzor inklusive dryck kostar 50 spänn för att fira ägarbytet. Jag tänkte att vaffan, det var inte i jons jag åt pizza, så jag struntade i thailändaren och gick in. Eftersom det här ju var en BAK-gata bör man ju prioritera dess pizzabagare.
    ...Och när jag klev in kom jag att tänka på Friends i Landskrona. Inte på grund av inredningen, Friends var betydligt flottare. Däremot var bemötandet inne på City Pizzeria alldeles utmärkt. Det är alltid trevligt att genast hälsas välkommen av en glad ung man. Glad ung kvinna går förstås lika bra.
    Jag beställde en gorgonzolapizza, som i vanliga fall kostar 67 kronor, och slog mig ner, åt pizzasallad och läste Sydsvenskan. Killen i kassan serverade några andra gäster och rörde ihop deras beställningar. Två män i 60-årsåldern kom in och tyckte på bredaste skånska att de kunde ta något dyrare än vanligt nu när allt var billigare.
    Ibland får man vad man betalar för. Det var inget fel på smaken på pizzan och den var så stor att nästan en decimeter stack ut utanför tallriken hela vägen runt om. Men den var alldeles, alldeles för tunn. Efter ett tag var biten mitt i som ett genomblött nambröd med gorgonzolasås.
    Jag har aldrig fattat grejen med de där lyxpizzorna vissa italienska restauranger serverar. 100, 120, 150 spänn för en pizza. Visst, de är bättre än standardpizzeriornas standardpizzor, men det är trots allt bara en pizza. Och egentligen behöver en standardpizza inte vara sämre även om stället inte har stenugn och nyklubbad parmaskinka. Lyxpizzorna är dessutom alltid mindre än vanliga pizzor. Det är som på La Pizza i Cannes, där man bara får en halv pizza. Märkligt. Fast franska pizzor är oftast väldigt goda, och de snålar inte med osten, om vi säger som så.
    Jag åt upp och fortsatte att läsa tidningen. Då kom det in en kvinna med två små barn, en pojke och en flicka. "Pappa, pappa!" skrek barnen till en av männen bakom disken. "Sch," sa mannen, "stör inte gästerna!"
    Pojken hade en leksaksrevolver i handen. Det ser man sällan i dagens samhälle.

Pizzan på bilden kommer inte från City Pizzeria, men jag kom inte på något annat att illustrera med.